Vart är du på väg och vill du dit?

En del människor verkar vara födda med en inre kompass och en målmedvetenhet som skulle göra Sisyfos avundsjuk. Från 10-årsåldern vet de att de vill göra med sina liv, bli sjuksköterska, pilot, jobba med barn, sy kostymer till operan i Köpenhamn. Målen varierar, men det dessa människor har gemensamt är att de vet vart de är på väg och de vet att de vill dit.

Jag läser just nu Christer Olssons bok "Vart är du på väg och vill du dit?", vilket i sig kan vara en ganska obekväm fråga att ställa sig, såvida man inte tillhör den ovan nämnda människotypen. Att frågan är obekväm är i sig ett tillförlitligt tecken på att man är på väg åt fel håll och att man borde göra något åt det, helst igår.

Frågan om vart är du på väg och om du vill dit kan ställas på flera olika sätt. Jag tenderar att oftast ställa mig den som en varning. När jag för femtioelfte gången i år struntar i den inplanerade löprundan (och tar sovmorgon istället), tar hissen istället för trapporna, kanelbulle istället för yoghurt, och glass till kvällsmat istället för ordentlig middag.

Att förändra är sällan enkelt, det kräver ansträngningar och viljestyrka, och hot och varningar är inte särskilt effektivt när det gäller att motivera sig själv och andra. De som (liksom jag) har tränat hund vet också att det absolut mest effektiva sättet att förändra ett oönskat beteende inte handlar om hot och straff, utan om belöning. I rätt ögonblick. Konsekvent. Och ett lika konsekvent ignorerande av eventuella bakslag. Ju "hetare" belöning, desto fortare förändras beteendet.

Till syvende og sidst handlar det om hur gärna du vill förändras och vad du är beredd att offra för att nå dit. Tråkigt nog tar det ibland lite tid innan belöningen ger sig till känna. Belöningen i form av bättre flås, ihopsparade semesterpengar, inarbetat varumärke och liknande kommer inte i en handvändning. Då gäller det att bita ihop, visualisera målet och vara envisast. För den enda människa man kan förändra är sig själv. Om man verkligen vill.

Vet du vart du är på väg? Inte? Ta reda på det. Förhoppningsvis vet du i alla fall om du vill dit. Vill du dit så är det bara att gratulera. I annat fall är det dags att tänka om. Livet är för kort för att slösas bort på fel plats eller på väg åt fel håll.

Fångens fånge

Alla hästägares stora skräck.
Alla ponnyägares värsta mardröm.
Hovslagarnas och veterinärernas eviga gissel.
Forskarnas hittills olösta gåta.

För några veckor sedan fick Blixten fång. Eftersom vi pratar om en shetlandsponny, hästvärldens glupskaste varelser, så borde jag inte ha blivit förvånad, men det blev jag. Framförallt över omständigheterna kring anfallet. Trots att han är Kakmonstret kamouflerad till ponny så trodde jag att

a) han ännu var "för ung",
b) han var ändå inte SÅ tjock, det gick ju fortfarande att se att det var en liten häst och inte en pälsklädd tunna, c) hagen var liten nog och ogödslad och därför ofarlig samt
d) eftersom han har gått i samma hage hela året så skulle hans matsmältningssystem vara "invant" på befintligt gräsbestånd.

Så var det uppenbarligen inte. Snabba ryck. Inom några timmar hade jag lyckats vaska fram en betesreducerare, ordnat skumgummisulor till framhovarna och fixerat dem med silvertejp, pratat med både veterinär och hovslagare och dessutom spärrat av hagen till en bråkdel av ytan. Och tur var det, vi upptäckte det i ett tidigt skede och hittills verkar det som att medicin tillsammans med andra åtgärder har räddat honom.

Nu får Blixten leva med en begränsad gräsyta, munkorgsgrimma (betesreducerare låter visserligen bättre, men det ÄR en munkorg) och noga kontrollerad foderstat. Stackaren. Alla som ser honom tycker så synd om honom. "Ska han ha den där munkorgen länge?", "När får han börja äta igen?", "Ska han inte få gå i hela hagen snart?". Det ÄR synd om honom, det tycker jag också, men det är trots allt bättre att leva med en munkorg än med hovbensrotation. Och han får faktiskt mat.

Frågan återstår dock gällande den utlösande faktorn. Förr skyllde man på proteinhalten i fodret, numera lutar det åt sockerhalten. Den förstnämnda är lättare att reglera med t.ex. ett svagare hö, den senare är något av en gåta. Vissa markförhållanden ger högre sockerhalt i gräset, vallen och höet. Viss väderlek likaså. Och vissa växtarter innehåller såklart mer socker än andra.

Förr skulle fånghästar ha boxvila och svältas. Nu ska de röra sig (om de vill) och utfodras med ett bra hö. En del rekommenderar betfor eftersom fibrerna är bra för mag- och tarmfunktionen, andra skyr det som pesten. Några ger filmjölk och Proviva. Somliga rycker av skorna, andra använder specialbeslag.

Det har dock skett en intressant förändring kring fång som företeelse. Förr var det bara tjocka individer av urhästtyp som fick fång, vars förfäder överlevt i sekler på näst intill obefintligt bete. En välfärdssjukdom som drabbade t.ex. shettisar, russ, fjordingar och islandshästar p.g.a. för bra tillgång på näring jämfört med det de är konstruerade för att leva på.

Idag ser det annorlunda ut, och ingen verkar veta varför. Högpresterande tävlingshästar i absolut toppkondition insjuknar. Lika otippat som om Carolina Klüft skulle få åldersdiabetes. Det enda man egentligen vet med säkerhet är att det är en störning i mag-/tarmfunktionen som utlöser sjukdomen, men varför?

Är det nya (olämpliga) fodermedel på marknaden? Är det alla tillskott? Konstrar vi till det för mycket i all välmening och jakt på framgång? Har aveln bidragit till att våra hästars matsmältningssystem är känsligare? Är det all stress kring tävlingshästar som gör dem mer mottagliga för tarmstörningar? Jag tror det dröjer innan sista ordet är sagt i fångfrågan. Och till dess får mitt matvrak till ponny gå med munkorg.

Alla dessa djur, del 2: djurmagneten

Av någon märklig anledning fungerar jag (och mina systrar) som djurmagneter, majoriteten av dem med behov av någon form av hjälp.

S hittar skadad kråka utanför sitt hus, jag hittar skräckslagen och genomblöt koltrast i hästarnas vattenkar, L tar sig an en övergiven hundstackare i Thailand. Påkörd duva i Smyge, skadad (och aggressiv) skarv i Hemmesdynge, 10 cm illgrön vårtbitare som fastnat i silvertejp. Förrymda tjurkalvar i Böste, förvirrad älgkalv på vägen till stallet, bortsprungna får i trädgården i Smyge. Ilsken grävling med hysterisk igelkott i munnen. Grönsiska som ramlat ur boet. Skadad fiskmås i stadsparken. Jag tror numera att det är djuren som hittar oss och inte tvärtom. Att de ligger och lurar på att någon av oss ska passera så att de kan dyka upp från ingenstans och behöva omvårdnad. Eller så är det bara så enkelt att jag (vi) ser sådant som inte alla andra ser, beslutar att något måste göras och faktiskt GÖR någonting.

Ta till exempel alla dessa kattungar! Första gången det hände var 1998. Vår lilla utekatt hemma i Smyge levererade tre kattungar och försvann två veckor efter nedkomsten. Kattungarna var såklart kvar, kattmamman såg vi aldrig mer. Med tips från farbror kattuppfödaren lyckades vi rädda livet på dem alla tre. De vägdes på brevvågen för att kolla så att de tog sig, växte upp och blev stora. Två av dem bor fortfarande i Smyge, Cosmos och Findus, den tredje, Beata, försvann när hon var några år gammal.

Sedan dess har det blivit några kattbarn som fått växa upp på kattvälling istället för modersmjölk. I stallet fanns en kattfröken som övergav sina höstkällingar. Två små blöta, kalla kryp låg ensamma på betonggolvet. I mina ögon hade jag inget val. Och Salsa var överlycklig. Hon tvättade dem, kom och berättade när de hade vaknat, när de var hungriga, när de hade kamikazeklättrat uppför kompostgallret och kastat sig handlöst ner på andra sidan.

Hon letade länge efter dem när de hade flyttat till nya hem. Salsa fick kattloppor av dem, och förutom loppmedlet och avmaskningen som följde på det så blev de små liven också skyldiga till ett soffbyte hos S. En natts kattbarnpassning hos S gjorde hennes egen katt så stressad och otrygg att hon kissade i soffan. Bondkattungar någon? Bara 1700kr/st.

Sensommaren efter det var det dags igen. Kattfröken i stallet övergav höstkällingarna. Den här gången blev det mindre lyckat att ta den med till Salsa. Hon var överlycklig, de klättrade på henne, sov på henne och försökte t.o.m. dia henne, allt utan minsta protest från Salsas sida. Det tog ett dygn, sen var hon så skendräktig att det var synd om henne. Kattbebisarna fick flytta till L och Smyge.

Mot denna bakgrund är det inte så konstigt att A suckar djupt (och att syster S gapskrattar) när jag hittar en kanin på trottoaren. Ständigt alla dessa djur. Är det den helige Franciskus som försöker säga något till mig?

Vikten av ärlighet

Uppdrag: min allra första praktikbehandling
Tidpunkt: sensommaren 2007
Plats: på en ridklubb i Malmöområdet
Utrustning: min kurspärm, total avsaknad av fingertoppskänsla samt ett stort mått nervositet.

Jag (och hästägaren) står i stallgången bredvid stoet som ska masseras. Min allra första kund. För första gången i mitt liv ska jag massera en helt okänd häst. Med ovana händer tar jag mig an uppgiften. Ägaren följer oroligt allt jag gör och rycker själv till varje gång hästen så mycket som funderar på att röra på sig.

Långa ryggmuskeln, vänster sida. Hästen viker undan för trycket från mina fingrar. Jag testar igen med samma reaktion. Och en gång till för att vara helt säker, jodå hon flyttar sig igen. Ägaren utbrister nästan förtvivlat: "Ska jag köpa ny sadel?"

Jag försöker förklara att det som nyss hände kan ha tusen orsaker, varav den mest troliga är att reaktionen kom från min brist på fingertoppskänsla. Att jag helt enkelt i min orutin tagit för hårt i henne. "Jaha", fortsatte ägaren, nu lätt irriterad, "men är det sadeln det är fel på så får jag ju byta ut den."

Både jag och ägaren är i det ögonblicket lika lättade över att praktikbehandlingarna är gratis. För ägarens del eftersom h*n inte fick det enkla svar som h*n ville ha, för min del för att det enda svar jag kunde ge var ett ärligt "jag vet inte".

Visst hade jag kunnat dra till med något om illaliggande sadel, vargtänder, för hårt/mjukt underlag eller tagit tillfället i akt att sälja in något mirakelmedel som bara jag i hela Europa har licens på. Men det finns flera orsaker till att jag valde att svälja stoltheten i det läget och säga som det var, att jag helt enkelt inte visste varför stoet inte uppskattade massage just där, just då.

Trovärdighet. Respekt för hästen och dess ägare. Ödmjukhet inför det jag inte kan/vet. Kort sagt en investering i mig själv, i mitt företag och i mitt framtida varumärke. Investeringen handlar i det läget inte bara om mig som hästmassör utan även om mig som människa. Vilka sidor av min personlighet vill jag utveckla resp. avveckla? Hur vill jag vara? En sak har jag klart för mig i alla fall. Jag är hellre ärligt okunnig än oärligt kunnig!

Besserwisser, pedant och dålig förlorare

Jag har aldrig sett mig själv som en dålig förlorare, eftersom jag inte varit någon tävlingsmänniska så har det aldrig inneburit problem när jag inte vunnit. Detta kallas självbedrägeri och det gick upp för mig i samma ögonblick som jag förlorade mot A i schack. Jag var så arg att jag grät. Inte på honom för att han vann (jo, lite) utan på mig själv för att jag förlorade.

Numera är det en välbekant känsla när tävlingsinstinkten slår till. Hjärtat slår lite snabbare och hårdare och om det står mycket (ära) på spel så pumpar adrenalinet för fullt. Jag är numera tyvärr inte bara en usel förlorare utan också en ganska dålig vinnare.

Besläktat med tävlinginstinktens jakt på fulländning är pedanteri i andra sammanhang. Jag tillåter mig att vara pedantisk när jag sysslar med mina djur och när jag jobbar. Hemma har jag försökt släppa drömmen om det perfekt välstädade hemmet, det spelar liksom ingen roll hur ofta jag städar, efter en halvtimme är det i alla fall hundhår och fågelfrön överallt igen (och stallkläder, plastpåsar och återvinning, men det kan jag inte skylla djuren för).

Med djurens skötsel är jag petnoga, på gränsen till att idiotförklara de snälla (och djurvana) människorna i min omgivning som faktiskt hjälper mig med passning av hästar, hund och fåglar ibland. Naturligtvis vet jag själv alltid det bästa sättet att göra allt sådant på, vilket också gör mig till besserwisser.

Men är det i grund och botten enbart dåligt att vara en pedantisk besserwisser och dålig förlorare? Att alltid vilja vinna kan också innebära att man ständigt strävar efter att bli bättre, att man inte ger upp i första taget och att man kopplar på kreativiteten för att nå framgång. När det gäller mina djur så är pedanteriet inget jag vill tänja på, deras välmående är helt beroende av hur intresserad och hur noga jag är. Det är uppenbart att det inte duger med vad som helst, hur som helst och när som helst.

Det sägs att det finns lika många sätt att ha häst på som det finns hästägare, och var och en av dem har alla hittat Det Bästa Sättet, så som alla borde göra, och de är i regel inte rädda för att berätta det heller. Hästägare är således en enda skock besserwissrar, och tur är väl det! Tänk om jag skulle välja bort att göra det jag själv tycker är bäst för att i stället göra så som grannen/bästa vännen/stallkompisen gör! Hur individuellt anpassad skulle foderstat, hovbeslag och träningsupplägg se ut då? Och vad skulle bli effekterna av detta? Katastrof är min gissning.

Nej, som hästägare måste man få vara lite besserwisser. Lyssna på kunniga yrkesmänniskor om det de är bra på, men lyssna också på hästen och på magkänslan, inte på sorlet från viktigpettrar som försöker hävda sig. Var inte rädd för din inre besserwisser. Är du dessutom (som jag) begåvad med en pedantisk ådra och en rejäl tävlingsinstinkt så är det bara att gratulera. Den kombinationen öppnar alla möjligheter i världen för att DU ska bli expert på DIN häst i ER vardag, och den största vinnaren då, det är din häst.