Ridsporten har länge satts på undantag när det gäller mediarapportering, tydligast har det nog varit med det ruggigt begränsade utbudet av tv-sändningar från större evenemang både nationellt och internationellt. Repriser och sammandrag på omöjliga tider, till skillnad från t.ex. vänskapsmatcher i fotboll med både för- och eftersnack.
Intressant är att det blev mycket (o-)väsen kring att Jerring-priset 2012 gick till Rolf-Göran Bengtsson, och i år är Sara Algotsson Östholt nominerad. Samma Sara som det blev mycket (o-)väsen kring när hästsverige gick ihop och samlade in pengar via facebook för att hon skulle kunna behålla OS-hästen Mrs Medicott. En del media valde att fokusera på att barn tömt spargrisarna för detta, t.ex. utnämndes det till veckans kalkon i TV4-sporten.
Frågan är varför det är så provocerande när ridsporten får erkännanden i media för sina framgångar. Är det det svenska avundsjukan, fortfarande besatt av idéen att ridsport är en rikemanssport? Som om det är gratis att elitsatsa i andra sporter... Är det för att ridsporten domineras av kvinnor, är traditionella tjejsporter inte lika viktiga som traditionella killsporter? Eller är det helt enkelt så att vi hästfolk är lättprovocerade och därför extra roliga att ge sig på?
Jag väljer att tro på det sistnämnda och på att hämnden är ljuv, brutal och omöjlig att upptäcka innan det är för sent. Låt de som vill provocera oss hålla på. Lägg inte energin på att bemöta fånigheter som att en häst är en frukt eller att någon sensationssugen journalist kallar solidaritet och medkänsla för kalkon. Fall inte för frestelsen att förringa andra sporter.
Istället infiltrerar vi i det tysta. Facebookgrupper, sportredaktioner, kommunstyrelser, idrottsföreningar, bolagsstyrelser, riksdag, regering, polisen, SÄPO och försvarsmakten. En dag upptäcker de att vi finns överallt och att vi inte längre kan ignoreras eller förlöjligas utan påföljder. Och då, mina vänner, kommer dessa "frukter" att trampa på en och annan öm tå utan stålhättor.
