Vid första besöket och första massagen noterar jag allt jag uppfattar som "avvikande" och delger detta till hästägaren. Det kan t.ex. vara hästens över- eller underhull, benställning eller (avsaknad av) hovbeslag, denna uppriktighet är en viktig del i mitt jobb. Om hästägaren ber om min åsikt om något rörande den egna hästen så svarar jag ärligt, det är också det en viktig del i mitt jobb.
Att säga som det är och vara ärlig, är i grunden naturligtvis en god vana och en god egenskap. Men ibland frågar jag mig om man alltid måste säga som det är? Måste man säga the truth, the whole truth and nothing but the truth i alla lägen? Eller är "att vara ärlig" ett (medvetet?) sätt att tillåta sig själv att säga något som visserligen är sant, men samtidigt småelakt och kanske helt onödigt?
Kanske måste man inte säga till någon t.ex. att deras häst ser gammal ut, även om det råkar vara sant. Ingen blir gladare av det, inte hästägaren, troligtvis (läs förhoppningsvis!) inte den som säger det och inte heller de runtomkring som råkar höra på. Ägaren vet antagligen redan om det och kan inte göra något åt det. Säger man dessutom det till någon annan än ägaren så har man lyckats med konsten att leverera skvaller och dessutom kamouflera det som en sanning, "jamen jag är ju bara ärlig!".
(Häst-)världen är tråkigt nog full av människor som känner ett behov av att använda skitsnack, skvaller och småelak ärlighet för att själva må lite bättre. Allt från samtal ponnymammor emellan på framridningarna ("så synd att NNs ponny fortfarande inte går rent på böjt spår") till stallbekantas s.k. sanningar om din nyinköpta häst ("jasså ni har inte märkt av de lösa benbitarna ännu"). Vad är det som driver dessa människor och hur försvarar man sig emot dem? Hur gör man för att inte dras med i samma jargong?
För mig som företagare är det en fråga om professionalism att inte prata om en häst med någon annan än ryttaren/ägaren, såvida det inte finns en tydligt uttalad överenskommelse att jag t.ex. kan ta upp ett intressant fall på bloggen eller hemsidan. Massörer är inte bundna av någon formell sekretess, men det är så jag har valt att behandla den information jag hanterar.
För mig som privatperson är det en fråga om integritet och karma. Vad säger det om mig som människa om jag ständigt måste sprida information vidare om andra människor, sann eller osann, och ständigt oombedd påpeka brister hos dem eller deras hus/trädgård/hund/katt? Nej tack, den där trista karman vill jag helst vara utan.
Det finns oftast något positivt (och sant) att säga istället. Även en gammal häst kan vara pigg i blicken/i fint hull/fräsch i benen eller kanske helt enkelt söt. Det är betydligt trevligare både för mig att säga och för hästägaren och eventuella andra närvarande att höra.
