Jag älskar nördar!

Ja, det är sant. Det spelar inte så stor roll vad det är man väljer att snöa in totalt på, jag tycker att det är underbart med människor som låter sig uppslukas av ett specialintresse. För ett tag sedan råkade jag på en kille som hade specialiserat sig på afrikansk konst, centralafrikansk om jag kommer ihåg rätt, och vi "shared a moment" (och motsvarande begrepp på svenska är...?) av förståelse för varandras entusiasm för totalt olika företeelser.

Entusiasmen hos någon som brinner för sitt ämne är både fantastisk och fantastiskt smittande. En vän till mig syr (för hand) upp historiskt korrekta uniformer av direktimporterat tyg för att få ett så autentiskt slutresultat som möjligt, både i utseende, passform och struktur. När han fick en dotter satte jag mig med handvävt linnetyg, medeltida mönsterark, nål och tråd och sydde en coif till den lilla. Det tog fem timmar (jag är ju inte så van att sy för hand) och blev så pass bra att coifen överlämnades till flickan på dopdagen, till skillnad från andra sömnadsprojekt som slutat sina dagar som fönsterputstrasor, eller helt enkelt aldrig avslutats.

"Detta är en jättespännande muskel!" brukade en av mina lärare på Axelsons Animal Massage School säga när vi började på något nytt avsnitt, och även hennes entusiasm smittade av sig. Serratus thoracis, trapezius, latissimus dorsi, de är alla jättespännande när man väl sätter sig in i hur de funkar. Precis som så mycket annat, vitt skilt från historisk sömnad och hästens muskulatur.

Det är härligt att tillåta sig att nörda in fullständigt på något! Befriande, på något sätt. Jag tror på att man ska låta sig dras med, låta entusiasmen smitta, för jag tror att det är då vi verkligen lär känna oss själva. Vad går jag igång på? Är det centralafrikansk konst? Hur många bultar det finns i Ölandsbron? Skillnaden mellan olika sorters humlor? Att känna hur en spänd supraspinatus sakta mjuknar under mina händer?

Unna dig själv att hitta något att nörda in dig på, livet är för kort för att missa det nöjet! Bazinga!

Oops! I did it again!

Oops! I did it again! Jag råkade köpa ett nytt vintertäcke till mitt halvblodssto idag. Väl hemma mockade jag, fyllde på vatten, vägde upp hö och lade upp mat, hela tiden med en kittlande känsla i magen: "Snart kan jag lägga på henne det nya, fina, tjocka, grönrutiga, varma, snygga, gosiga full cover-täcket. Snart, snart, snart, snart, snart...". Som ett barn på julafton eller en man som släppts lös på Clas Ohlson/Biltema/Kjell o Company med sin frus kreditkort i handen.

När hela stallet var färdigfixat var det äntligen dags. Det kliade verkligen i fingrarna. Av med det gamla täcket! Och sedan: öppna förvaringsväskan och lägga på ett helt, rent och alldeles, alldeles underbart täcke. Känslan när jag ställer in snabbspännena i bogen, kryssgjordarna, bensnörena och halstäckesspännena, bara det gör att det är värt varenda krona.

Det är något speciellt med nya hästtäcken, vilket min vän O bekräftade på facebook för ett par veckor sedan. Jag är alltså inte ensam om det här. Jag har också svårt att tro att det bara gäller mig och O. Själv har jag samma vinterjacka som jag haft de senaste fyra-fem åren, men vad gör det när jag istället kan köpa något nytt, snyggt, varmt till hästarna? Visst kan jag byta ut den, men jag känner väl mest att jag inte riktigt bryr mig.

Vad gör det att jag köper vinterskor a.c.a.p. (as cheap as possible) sålänge de är fodrade och har acceptabelt grov sula så att jag slipper halka runt i snöslasket i bästa Pingu-stil? Att jag specialbeställde gummidojor från USA till shettisen när han blev öm i fötterna är högst irrelevant. Han behövde verkligen dem, jag behövde bara något som håller mig torr om fötterna i vinter, gärna lite mer representativt än gummistövlar, där går min gräns.

För mig och så många andra hästtjejer (och hästkillar?) är det så här det fungerar. Hästen masseras före träning och stretchas efter, men inte vi. Sadlar måttbeställs från Italien, selar importeras från Holland, nya individuellt tillpassade skor köps var 6-8 vecka. Vi kontrollväger hästens mat utifrån en välbalanserad foderstat men slänger i oss halvkalla Billys-pizzor på en ridhusläktare utkyld nog att använda som fryshus.

Man skulle kunna säga att det är för att vi sätter hästens väl före vårt eget, men det är nog bara halva sanningen. Den andra halvan handlar om att vi gillar att skämma bort våra fyrbenta älsklingar. Med nya, fina, tjocka, grönrutiga, varma, snygga, gosiga full cover-täcken. Och kanske matchande transportskydd. Och en ny grimma till jul, också i grönt då såklart, med matchande grimskaft. Kanske mina två hästar ska ha likadana gröna grimmor? Fast hans nya täcke är ju blått, med gula detaljer. En Sverige-grimma, såklart! Och så är det igång igen...

Little miss Stubborn

Jag fick för ett tag sedan en t-shirt med texten "Little miss Stubborn". Den är flitigt använd, milt sagt, eftersom den passar mig löjligt bra, både i passform och som statement. Jag har en viss aning av att givaren hade lite roligt på min bekostnad, men det bjuder jag på.

Att jag är envis är knappast någon nyhet för er som känner mig väl, ibland övergår denna min bästa (?) egenskap i det som min kära mormor kallade dumt envis och ibland når det t.o.m. den nivå där någon i ett upprört ögonblick valde att beskriva mig som en korsning mellan en åsna och en sten. Envishet klingar inte direkt positivt, så jag brukar säga målmedvetenhet istället, vilket egentligen inte gör det allra minsta skillnad, en åsna i paljettkjol är ju fortfarande en åsna.

Visst har det ibland ställt till det för mig, det här att vara envis ("Det SKA gå, spelar ingen roll hur lång tid det tar, det SKA gå! Och jag KAN SJÄLV, tack så mycket!") men det har också hjälpt mig många gånger. Som t.ex. när jag som 11-12-åring bestämde mig för att spela Czardas av Monti på fiol. Åsna vs Monti 1-0. Eller på gymnasiet när jag spelade hela Mozarts violinkonsert nr 4 som specialarbete. Åsna vs Mozart 1-0.

Av någon märklig anledning verkar några av mina djur ha samma egenskaper. Shetlandsponnyn som jag lånade några år skulle INTE gå in i transporten. Det tog en stund men till sist lyfte jag och en medhjälpare in honom, efter det gick han snällt på och av utan att bråka. Åsna vs shettis 1-0. Han skulle inte heller låta sig klippas. Åsna vs shettis 2-0. Eller få kollat tänderna. Åsna vs shettis 3-0. Eller låta mig sitta kvar under en galopp i fånigt korta stigläder. Åsna vs shettis 3-1.

Halvblodsstoet som jag har blir bara envisare med åren, och är egensinnigare nu än någonsin förr. Hennes senaste idé om hur saker ska gå till är att helt enkelt gå iväg när jag ska sitta upp. Vilket gör att jag känner mig som och ser ut som en nybörjare, och eftersom jag oftast rider ensam så har jag inga extra händer som kan hålla i henne tills jag är uppe.

Jag får väl börja ställa henne med huvudet in i ett hörn vid uppsittning, som om det är en halvvild unghäst jag har att göra med. Och hoppas att ingen ser mig. Och leta fram minsta lilla gnutta finsk sisu som kanske rinner lite sådär lagom utspätt i mina ådror. Åsna vs envist sto har redan gått många ronder, så detta kommer att bli intressant (och troligtvis långdraget).

Tips för att variera hästens träning

Jag tycker att det är enklast att tänka mig att hästens träningsvecka ska innehålla tre olika typer av träning:

1. Inlärning: nya moment som hästen ska förstå eller befästa, t.ex. bakdelsvändning, att inte rusa före/efter hinder eller kanske att rygga snyggt och prydligt i tömkörningen.

2. Styrketräning: behövs för att hästen fysiskt ska orka utföra de moment du har lärt den.

3. Konditionsträning: tränar hjärt- och lungkapaciteten.

Beroende på hästens ålder, fysiska och mentala förutsättningar och utbildningsståndpunkt så varierar givetvis sammansättning och svårighetsgrad av dessa. Du kan inkludera alla i ett och samma träningspass eller kanske köra ett renodlat konditionspass ena dagen för att nästa dag fokusera på styrka.

När det gäller inlärningspassen så är möjligheterna oändliga. Kanske är det något i stallvardagen som behöver tränas? Att gå lugnt in i/ut ur boxen/hagen/transporten? Det måste inte enbart vara moment som är användbara på banan, utan ha roligt ihop. Om du har tränat hund så har du en stor fördel här, det går att trickträna hästar också (jag har t.ex. sett hästar som plockar upp spöet från marken, kul och användbart!). 

Styrketräningen kan t.ex. bestå av (uppsutten eller avsutten) klättring, skritta i vatten, cavalettiövningar eller (med MYCKET stor försiktighet) arbete med viktmanschetter. Här har du stor hjälp av att kunna lite anatomi, vilka muskler utför uppgiften och hur stärker man dem?

Konditionsträning behövs för hjärt- och lungkapaciteten och därmed syresättningen av musklerna som arbetar. För att göra en lång historia kort så ger bristande syresättning mjölksyra, och vi har väl alla (mer eller mindre frivilligt) upplevt det. Intervallträning är kanonbra för konditionen, här finns mycket kunskap att hämta från t.ex. trav- och galoppsporten.

Om det nu är något av detta som du tycker låter extra tråkigt så har jag ett förslag: Gå ihop! Ta några ryttarkompisar och gå ihop, uppmuntra, hjälp och pusha varandra. Det en av er är mindre bra på kan antagligen en annan av er bättre. Det är t.ex. betydligt lättare att löshoppa och mycket roligare att rida ut trots dåligt väder om man är flera som hjälps åt.

Givetvis är allt detta lättare om hästen i fråga står på ett större stall med tillgång till ridhus. Och givetvis är det lätt att säga men svårare att göra. Men som jag sagt tidigare: friskt vågat, hälften vunnet. Så länge det finns ambitioner och vilja så är hälften gjort. Mindre snack och mer action, nu ska jag ge shettisen ett välbehövligt konditionspass!

Ryggar och ridning, del 4: variera hästens träning

Jag förstår helt och fullt om man inte har lust att riskera livet på sig själv och/eller hästen genom att försätta sig i situationer man inte är säker på att reda ut, t.ex. genom att rida ut på en trafikosäker häst eller helt plötsligt börja hoppa/tömköra ifall både häst och ryttare är orutinerade inom det.

Jag har också förstått att en del tycker det är "tråkigt" med dressyr, många skyller dessutom på att HÄSTEN tycker att dressyr är tråkigt. Ännu värre verkar det vara att varva ridningen med avsutten träning, t.ex. tömkörning eller, hemska tanke, att promenera med hästen ("Jamen jag vill ju RIDA!").

Till alla som känner igen sig i ett eller flera av ovanstående exempel vill jag ställa en fråga. Hur länge vill du att din häst ska hålla för ridning? Länge, antar jag. Då behöver du variera hästens träning, punkt slut. Variera underlag, arbetsform och övningar.

Om du känner dig osäker på att rida ut/hoppa/tömköra, svälj stoltheten och be om hjälp från någon med rutin. Och börja i liten skala så att du är 100% säker på att lyckas, varje gång. Det är bättre att börja med ett lågt kryss en gång i veckan än inget alls. Skritta på gårdsplanen tills det känns tryggt, utvidga sedan lite i taget. Skaffa en bra tränare, eller be någon du känner (med mer uteritts-/hopprutin än du har) om hjälp. Leta upp bra övningar i böcker, tidningar och på nätet.

Om du bara helt enkelt tycker att det är tråkigt att rida ut/träna dressyr/tömköra, synd om dig, men låt inte det gå ut över hästen, och skyll absolut inte på att hästen skulle tycka att det är tråkigt. Återigen, skaffa en bra tränare, eller be någon du känner (med mer dressyrrutin än du har) om hjälp. Och leta upp bra övningar i böcker, tidningar och på nätet.

Självklart kan inte alla älska svettiga dressyrpass i ridhuset, lika lite som alla kan älska uteritter. Trots detta mår hästen och dess rygg bäst av att få varierad träning, precis som vi (och våra ryggar). Ensidig träning, oavsett träningstyp ger problem, och en rygg som inte är i bra form kan t.ex. ligga bakom kotledsinflammationer och andra hältor.

Fundera på hur ni tränar. Är det varierat? Om inte, varför har det blivit så? Vad kan (vill?) du förändra? Tips kommer i nästa inlägg om hur du på ett enkelt sätt ser till att få variation i träningen.

Ryggar och ridning, del 3: träna annat än ridning

Ja, jag vet, att ha häst tar tid. Minuterna på hästryggen är bara en bråkdel av den tid som spenderas med kringsysslor relaterade till hästägandet. Rykta, mocka, sopa, väga upp foder, hämta foder, passa hovslagartider, köra till/från stallet, putsa grejer...

Trots att jag vet hur mycket tid som redan går åt, tänker jag ändå be dig som ryttare att komplettera ridningen med annan träning. Förslagsvis med två tillägg i ditt förmodligen redan fullspäckade schema, om jag nu ändå ska vara jobbigt präktig så tänker jag vara det fullt ut. Konditionsträning för ett bättre flås, yoga för smidighet och rakriktning av dig som ryttare.

Jag personligen hatar innerligt att löpträna så jag går med hunden i så raskt tempo att jag får upp lite puls. Alternativt (ja det händer faktiskt men uppenbarligen inte tillräckligt ofta) intervallträning, också det tillsammans med hunden. Full fart uppför en hyfsat brant backe, gå nerför, upprepa efter behag. Ger mig riktigt hög puls och rejäl träningsvärk i höftböjarna till dagen efter.

Parträna med maken/sambon/bästa vännen/kollegan/grannen för ytterligare effekt. Större chans att det verkligen blir av + att ni triggar varandra, särskilt om en av er eller (ännu sämre för husfriden) kanske båda, har lite tävlingsinstinkt. Själv är jag en dålig förlorare och ibland en ännu sämre vinnare, vilket har resulterat till att schackspel inte längre genomförs i det här hemmet, men nu tänkte jag att vi ska testa att intervallträna ihop (så glad A kommer att bli när han hör det).

Yoga finns i massor av former och Ulrica Norbergs bok "Poweryoga" är min favorit eftersom jag vill känna i kroppen att jag tränar. Här kombineras olika kroppspositioner med en djup och kontrollerad andning i olika serier av övningar. Träna yoga hemma eller på träningscenter, om man är ovan kan det vara bra att börja i grupp och där få vägledning och självförtroende inför övningarna. Alla kan träna oavsett förutsättningar och du får snabbt resultat både på smidighet och jämnhet i kroppen, och man stärker hela muskelkorsetten som stödjer ryggen, och där behöver vi ryttare verkligen vara stabila och starka.

Lägg inte ribban för högt om/när du vill börja komplettera ridningen med annan träning, det ÄR massor av annat som måste hinnas med i vardagen. Ta en vecka i taget. Lägg till ett konditionspass och ett yogapass. Spring i backe medan ungarna är på musikskolan/fotbollsträning/

simning/hos farmor. Välj några yogaövningar och gör dem i vardagsrummet efter nyheterna.

Utvärdera efter några veckor. Trivs du med det så lägg till ytterligare ett pass av varje. Trivs du inte med det, prova andra träningsformer som jobbar med kondition och smidighet. Du vet att du hittat rätt när du tycker att den träningen är lika rolig som ridningen.

Ryggar och ridning, del 2: ta hand om din rygg

"Räta på ryggen" är tillsammans med "sänk hälarna" en av de allra vanligaste instruktionerna en nybliven ryttare får höra. Alla har vi en ryggrad, men få av oss vet särskilt mycket om den. Vet du t.ex. hur ryggraden och bäckenet sitter ihop? Eller huvudet och ryggraden? Inte? Leta upp några bilder på internet, men en varning kan vara på sin plats. Du kanske blir som jag, en anatominörd.

Jag har blivit anatominörd så till den grad att jag nu under hösten går utbildning till (människo-)massör och frossar i anatomi både på människa och häst. Ryggen är särskilt intressant på oss båda, eftersom så mycket är beroende av att just ryggen funkar. Och många ryggproblem kan förebyggas med allsidig och regelbunden träning, och detta gäller såklart både häst och människa. "Ja, men jag tränar ju både allsidigt och regelbundet redan!" är min reflexmässiga tanke, men om sanningen ska fram så är frågan om det är så värst allsidigt, egentligen.

Jag går med hunden i raskt tempo = medelintensiv konditionsträning
Jag motionsrider mitt äldre halvblodssto = medelintensiv konditionsträning
Jag tömkör shetlandsponnyn = lågintensiv konditionsträning
Jag sköter stallet (mockar, sopar, bär höbalar och vattenspannar m.m.) = lågintensiv styrketräning

Inte mycket till variation alltså. Eftersom jag är (väldigt) högerhänt så blir dessutom stallmomenten inte heller särskilt omväxlande utförda för kroppen. Och eftersom hunden är lydnadstränad från valptid och framåt så går hon nästan alltid på min vänstra sida, vilket betyder att jag går med en lätt vridning åt vänster i bål och hals + att jag rör höger och vänster arm olika p.g.a. kopplet. "Bagateller!" kanske någon tänker, men om jag gör detta varje promenad/dag/vecka flera år i sträck så sätter det sina spår.

Fundera ett par minuter över hur du själv gör. Tränar du allsidigt? Tränar du liksidigt? Finns det moment i vardagen (mocka, sopa, gå med hunden) som du kan växla mellan höger och vänster sida för att få en jämnare belastning på kroppen? Ett bra test för att se hur (o-)jämn du är, är att prova på yoga. Du märker ruggigt snabbt om du är jämnstark och jämnvig. Mer om yoga kommer i annat inlägg längre fram. Och ja, alla kan träna yoga, även inbitna fotbollsspelare.

Ryggar och ridning, del 1: Ryggvänlig ridning

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om mina nördiga läsvanor så när hästintresserade svågern K gav mig boken "Ryggvänlig ridning för både ryttare och häst" (av Susanne von Dietze och Isabelle von Neumann-Cosel) fick jag ny kvällslektyr att ta tag i för att sedan dela med mig av här.

Ryggar är för mig ett otroligt intressant ämne, båda hästars och människors ryggar är oerhört komplexa var för sig, och när man då dessutom placerar människans rygg ovanpå hästens så är det inte ovanligt att det uppstår problem. Ibland beror det på ryttaren och ibland hästen. Nu är det oftast inte så enkelt att det är antingen häst eller ryttare som är orsaken, utan det kan vara sadel, underlag, hovbeslag, bett... Eller ryttare + underlag, häst + sadel, ryttare + bett + hovbeslag. Det är inte alltid lätt att reda ut ryggproblem och dess orsak(-er), men det är alltid intressant, lärorikt och givande.

"Ryggvänlig ridning" var en överraskning för mig eftersom den visade sig vara mest inriktad på ryttaren och ryttarens rygg. En bra tankeställare för mig bara det, eftersom mitt fokus oftast ligger på hästen. Boken tar upp anatomiska skillnader mellan olika ryttare och vad dessa skillnader kan innebära när man sätter sig till häst. Saker jag aldrig har ens tänkt på, som mina kroppsproportioner ur ett ryttarperspektiv.

Jag ställde mig framför spegeln och började fundera över om jag har lång eller kort överskänkel? Om proportionerna mellan min överkropp, över- och underarm kanske är förklaringen till att jag tenderar att rida med ganska låg hand. Normen att handen ska vara 1 dm över manken är förresten sedan kavalleri-tiden baserad på att ryttaren är man, och eftersom de flesta män är längre än de flesta kvinnor så har de också (förhoppningsvis) längre överkropp och armar och kan alltså bära handen 1 dm över manken utan att få konstiga vinklar i handled, armbåge och axel.

Så vad vill jag egentligen ha sagt med detta? Vi fokuserar så mycket på hästen, dess rygg och arbetsform, att vi glömmer bort våra egna ryggar och vår egen "arbetsform". Vad som är en korrekt sits för en ryttare är kanske inte korrekt för nästa eftersom kroppen ser annorlunda ut. Senare i höst finns det möjlighet att vinna ett ex av boken, detaljer kring denna tävling kommer längre fram. Tills dess, ta hand om ryggen, både hästens och din egen!

Sanning, skvaller eller skitsnack?

Vid första besöket och första massagen noterar jag allt jag uppfattar som "avvikande" och delger detta till hästägaren. Det kan t.ex. vara hästens över- eller underhull, benställning eller (avsaknad av) hovbeslag, denna uppriktighet är en viktig del i mitt jobb. Om hästägaren ber om min åsikt om något rörande den egna hästen så svarar jag ärligt, det är också det en viktig del i mitt jobb.

Att säga som det är och vara ärlig, är i grunden naturligtvis en god vana och en god egenskap. Men ibland frågar jag mig om man alltid måste säga som det är? Måste man säga the truth, the whole truth and nothing but the truth i alla lägen? Eller är "att vara ärlig" ett (medvetet?) sätt att tillåta sig själv att säga något som visserligen är sant, men samtidigt småelakt och kanske helt onödigt?

Kanske måste man inte säga till någon t.ex. att deras häst ser gammal ut, även om det råkar vara sant. Ingen blir gladare av det, inte hästägaren, troligtvis (läs förhoppningsvis!) inte den som säger det och inte heller de runtomkring som råkar höra på. Ägaren vet antagligen redan om det och kan inte göra något åt det. Säger man dessutom det till någon annan än ägaren så har man lyckats med konsten att leverera skvaller och dessutom kamouflera det som en sanning, "jamen jag är ju bara ärlig!".

(Häst-)världen är tråkigt nog full av människor som känner ett behov av att använda skitsnack, skvaller och småelak ärlighet för att själva må lite bättre. Allt från samtal ponnymammor emellan på framridningarna ("så synd att NNs ponny fortfarande inte går rent på böjt spår") till stallbekantas s.k. sanningar om din nyinköpta häst ("jasså ni har inte märkt av de lösa benbitarna ännu"). Vad är det som driver dessa människor och hur försvarar man sig emot dem? Hur gör man för att inte dras med i samma jargong?

För mig som företagare är det en fråga om professionalism att inte prata om en häst med någon annan än ryttaren/ägaren, såvida det inte finns en tydligt uttalad överenskommelse att jag t.ex. kan ta upp ett intressant fall på bloggen eller hemsidan. Massörer är inte bundna av någon formell sekretess, men det är så jag har valt att behandla den information jag hanterar.

För mig som privatperson är det en fråga om integritet och karma. Vad säger det om mig som människa om jag ständigt måste sprida information vidare om andra människor, sann eller osann, och ständigt oombedd påpeka brister hos dem eller deras hus/trädgård/hund/katt? Nej tack, den där trista karman vill jag helst vara utan.

Det finns oftast något positivt (och sant) att säga istället. Även en gammal häst kan vara pigg i blicken/i fint hull/fräsch i benen eller kanske helt enkelt söt. Det är betydligt trevligare både för mig att säga och för hästägaren och eventuella andra närvarande att höra.

Rädda rykten, skritten och relationen till hästen

Att skriva ett blogginlägg om hur stressade vi allihop är känns överflödigt, så jag tänkte fokusera på det vi kanske drar in på/tappar bort när tiden känns knapp. Att rykta länge och noga. Skritta länge och avslappnat. Ta hand om relationen mellan häst och människa, vänner emellan.

Rykten håller tydligen på att försvinna i svenska stall. Med välklippta, välbadade hästar som har täcken på sig i hagen så fyller knappast rykten någon funktion i rengöring av hästen, det räcker att ta ett varv med rotborsten innan man sadlar. Men en stund med ryktborste och skrapa ger andra värdefulla resultat. Ytlig massage av hela hästen. Ett verktyg för att upptäcka små förändringar i huden och hårremmen. Blankare päls eftersom huden stimuleras att släppa ifrån sig fett.

Du får också mer vältonade armmuskler (en tränare som jag har ridit för sa att man ska rykta i t-shirt oavsett årstid/väderlek, om du fryser så ryktar du inte tillräckligt energiskt). Men främst av allt ger det häst och ryttare en stund tillsammans då man kan passa på att vårda relationen mellan häst och människa. "Bonding" på engelska, men finns det något bra ord på svenska?

Att skritta länge och avslappnat kommer också på undantag, framförallt i större stall med tillgång till skrittmaskin. Ja, hästen skrittar aktivt i X antal minuter, byter varv och skrittar på andra hållet i X antal minuter. En del hästar verkar varva ner mentalt i skrittmaskinen och tycka att det är helt ok och det är helt klart tidseffektivt för människorna i (tävlings?)stallet. Och den skritten är givetvis bättre än ingen skritt alls.

Men för mig är en skrittrunda så mycket mer än upp- eller nedvärmning. En chans att se något annat än ridhuset/ridbanan, att njuta av varandras sällskap, vare sig man skrittar ut ensam eller i grupp, och, återigen, en möjlighet att vara med sin fyrbenta kompis i lugn och ro.

Jag har valt att ha häst av flera anledningar, men den främsta är varken att jag gillar att gå upp tidigt sju dagar i veckan, lägga pengar i vad som helt uppenbart är som ett svart hål eller ständigt oroa mig över mina djurs hälsa, även om alla dessa tre saker är del av min vardag på grund av fyrbeningarna i stallet.

Jag har inte heller häst av träningsskäl, att jag kommer ut och rör på mig är bara en positiv sidoeffekt. Jag har häst för att jag värdesätter vänskapen mellan häst och människa och för att jag mår bra av att vara tillsammans med dem.

Fundera på varför du har valt att ha häst. Om det är av delvis samma skäl som jag: rykta, skritta och ta hand om vänskapen mellan er båda. Because you're worth it.

...sopa, sopa, sopa, sopa... (del 1)

Jag har precis läst "Familjens projektledare säger upp sig" av Gunilla Bergensten. Igen. Hon skriver träffsäkert och vasst och argt om hur hennes familjs vardag fungerar tack vare att hon har koll på läget. I likhet med sina väninnor (och säkert många, många andra kvinnor) curlas det för fullt. Inte bara för barnen utan lika mycket för mannen. Hon vet vilka av barnens kläder som är smutsiga/hela/för små/hos mormor. Vad som behöver handlas till hemmet/barnkalaset/you name it. Drottning av logistik. Och vem har inte känt så?

De flesta av oss sopar för någon eller några. Barn eller man, syskon, föräldrar, kollegor, kanske chefen? Själv sopar jag i särklass mest av allt för mina djur. En tvättäkta curlingmatte. Väldigt ofta kretsar väldigt mycket kring djuren, och nu menar jag inte sådant som de helt enkelt måste ha för att må bra, som mat, utevistelse, rena boxar m.m. utan ren curling/bortskämning. Varför det curlas? Det får sparas till ett annat inlägg.

Hunden vill ligga i sängen, vilket innebär att det är fysiskt omöjligt att själv ligga någorlunda bekvämt där samtidigt. Resultat? Hunden ligger på rygg, diagonalt över sängen, med tassarna i vädret och snarkar, medan matte ligger hoprullad som en kanelbulle vid ena huvudkudden (som jag faktiskt har fått behålla, hittills). Visst kan jag säga till henne att gå ner, och hon lyder, men hon tycker ju att det är så mjukt och mysigt i sängen ju!

Undulaterna som högljutt påtalar att de vill ha ny portion fröblandning, nytt väl kylt dricksvatten och nytt, väl tempererat badvatten i samma ögonblick som jag och A satt oss ner i soffan. Resultat? Jag kommer tillbaka till ljummen mat och en soffa som hunden, i ett obevakat ögonblick, har passat på att hoppa upp och lägga sig tillrätta i. Att låta dem vänta är otänkbart, delvis p.g.a. att det är helt omöjligt att höra vad som sägs på tv annars.

Hästarna vill ut fastän det ösregnar. Matte tar på regntäcken och släpper ut, serverar hö i hagen (för det vill de ju ha!) och håller koll på när de stackarna börjar se genomvåta ut. Då är det dags att ta in, servera mer hö (för det vill de ju ha!), av med våta täcken, på med torra täcken och ut i hagen igen när höet är uppätet. För innan dess har de minsann ingen lust att lyfta huvudet för att få på sig torra grimmor.

Och om jag inte står på scoutmanér redo i samma sekund som höet tar slut så ska det gnäggas. Och tjatas. Som om de aldrig får lov att vara ute. Min fasa är att någon utomstående ska höra dem i det läget, för det låter verkligen som att det är hemskt synd om mina stackars hästar. Och när jag släppt ut dem så kallar de på mig igen. "Höet är slut!" "Vi får ALDRIG något att äta!" Och mer hö serveras (för det vill de ju ha!). Och jag sopar vidare...