Rädda rykten, skritten och relationen till hästen

Att skriva ett blogginlägg om hur stressade vi allihop är känns överflödigt, så jag tänkte fokusera på det vi kanske drar in på/tappar bort när tiden känns knapp. Att rykta länge och noga. Skritta länge och avslappnat. Ta hand om relationen mellan häst och människa, vänner emellan.

Rykten håller tydligen på att försvinna i svenska stall. Med välklippta, välbadade hästar som har täcken på sig i hagen så fyller knappast rykten någon funktion i rengöring av hästen, det räcker att ta ett varv med rotborsten innan man sadlar. Men en stund med ryktborste och skrapa ger andra värdefulla resultat. Ytlig massage av hela hästen. Ett verktyg för att upptäcka små förändringar i huden och hårremmen. Blankare päls eftersom huden stimuleras att släppa ifrån sig fett.

Du får också mer vältonade armmuskler (en tränare som jag har ridit för sa att man ska rykta i t-shirt oavsett årstid/väderlek, om du fryser så ryktar du inte tillräckligt energiskt). Men främst av allt ger det häst och ryttare en stund tillsammans då man kan passa på att vårda relationen mellan häst och människa. "Bonding" på engelska, men finns det något bra ord på svenska?

Att skritta länge och avslappnat kommer också på undantag, framförallt i större stall med tillgång till skrittmaskin. Ja, hästen skrittar aktivt i X antal minuter, byter varv och skrittar på andra hållet i X antal minuter. En del hästar verkar varva ner mentalt i skrittmaskinen och tycka att det är helt ok och det är helt klart tidseffektivt för människorna i (tävlings?)stallet. Och den skritten är givetvis bättre än ingen skritt alls.

Men för mig är en skrittrunda så mycket mer än upp- eller nedvärmning. En chans att se något annat än ridhuset/ridbanan, att njuta av varandras sällskap, vare sig man skrittar ut ensam eller i grupp, och, återigen, en möjlighet att vara med sin fyrbenta kompis i lugn och ro.

Jag har valt att ha häst av flera anledningar, men den främsta är varken att jag gillar att gå upp tidigt sju dagar i veckan, lägga pengar i vad som helt uppenbart är som ett svart hål eller ständigt oroa mig över mina djurs hälsa, även om alla dessa tre saker är del av min vardag på grund av fyrbeningarna i stallet.

Jag har inte heller häst av träningsskäl, att jag kommer ut och rör på mig är bara en positiv sidoeffekt. Jag har häst för att jag värdesätter vänskapen mellan häst och människa och för att jag mår bra av att vara tillsammans med dem.

Fundera på varför du har valt att ha häst. Om det är av delvis samma skäl som jag: rykta, skritta och ta hand om vänskapen mellan er båda. Because you're worth it.

...sopa, sopa, sopa, sopa... (del 1)

Jag har precis läst "Familjens projektledare säger upp sig" av Gunilla Bergensten. Igen. Hon skriver träffsäkert och vasst och argt om hur hennes familjs vardag fungerar tack vare att hon har koll på läget. I likhet med sina väninnor (och säkert många, många andra kvinnor) curlas det för fullt. Inte bara för barnen utan lika mycket för mannen. Hon vet vilka av barnens kläder som är smutsiga/hela/för små/hos mormor. Vad som behöver handlas till hemmet/barnkalaset/you name it. Drottning av logistik. Och vem har inte känt så?

De flesta av oss sopar för någon eller några. Barn eller man, syskon, föräldrar, kollegor, kanske chefen? Själv sopar jag i särklass mest av allt för mina djur. En tvättäkta curlingmatte. Väldigt ofta kretsar väldigt mycket kring djuren, och nu menar jag inte sådant som de helt enkelt måste ha för att må bra, som mat, utevistelse, rena boxar m.m. utan ren curling/bortskämning. Varför det curlas? Det får sparas till ett annat inlägg.

Hunden vill ligga i sängen, vilket innebär att det är fysiskt omöjligt att själv ligga någorlunda bekvämt där samtidigt. Resultat? Hunden ligger på rygg, diagonalt över sängen, med tassarna i vädret och snarkar, medan matte ligger hoprullad som en kanelbulle vid ena huvudkudden (som jag faktiskt har fått behålla, hittills). Visst kan jag säga till henne att gå ner, och hon lyder, men hon tycker ju att det är så mjukt och mysigt i sängen ju!

Undulaterna som högljutt påtalar att de vill ha ny portion fröblandning, nytt väl kylt dricksvatten och nytt, väl tempererat badvatten i samma ögonblick som jag och A satt oss ner i soffan. Resultat? Jag kommer tillbaka till ljummen mat och en soffa som hunden, i ett obevakat ögonblick, har passat på att hoppa upp och lägga sig tillrätta i. Att låta dem vänta är otänkbart, delvis p.g.a. att det är helt omöjligt att höra vad som sägs på tv annars.

Hästarna vill ut fastän det ösregnar. Matte tar på regntäcken och släpper ut, serverar hö i hagen (för det vill de ju ha!) och håller koll på när de stackarna börjar se genomvåta ut. Då är det dags att ta in, servera mer hö (för det vill de ju ha!), av med våta täcken, på med torra täcken och ut i hagen igen när höet är uppätet. För innan dess har de minsann ingen lust att lyfta huvudet för att få på sig torra grimmor.

Och om jag inte står på scoutmanér redo i samma sekund som höet tar slut så ska det gnäggas. Och tjatas. Som om de aldrig får lov att vara ute. Min fasa är att någon utomstående ska höra dem i det läget, för det låter verkligen som att det är hemskt synd om mina stackars hästar. Och när jag släppt ut dem så kallar de på mig igen. "Höet är slut!" "Vi får ALDRIG något att äta!" Och mer hö serveras (för det vill de ju ha!). Och jag sopar vidare...

Stolthet, fördom och vita lögner i skilda hästvärldar

Alla som tillbringat tid i större stallar vet att det i många fall utspelar sig något slags såpopera mellan ridhus, stallgångar och sadelkammare. Förutom den allmänt (ö)kända tjejmaffian i ridskolestallet (med sträng hierarki om vem som får borsta vilken sköthäst vissa dagar i veckan) så pågår den precis lika mycket mellan olika discipliner. Hur andra sköter (eller missköter?) sina hästar är tyvärr inget ovanligt samtalsämne, ibland kryddat med en och annan lögn som kan vara betydligt solkigare än såpoperans vita dito.

Det är med viss stolthet i rösten som vi presenterar oss själva som hopp-/dressyr-/western-/islandsryttare, vi identifierar oss med de värden som disciplinerna står för, och har stadigt förankrade uppfattningar (=fördomar) om andras sätt att träna och hålla häst. Hoppjerkor rider slarvigt, dressyrtanter harvar bara runt i ridhuset, islandsfolk är snobbiga, westerncowboys är inte rädda om sina hästar, travgubbar gör bara som de alltid har gjort och skogsmullar saknar ambitioner med sin ridning.

Visst är vi olika i vår hästhållning, i allt från hovbeslag till val av foder, åsikter om lämpligt träningsunderlag och effektiva övningar, vad som är "korrekt arbetsform" och ett bra bett, men är våra hästvärldar verkligen så vitt åtskilda? Vi har trots allt det gemensamt att vi älskar våra hästar. Vi vill alla ha en hållbar, frisk, glad, välpresterande och välmående häst i stallet (eller i lösdriften).

Jag tror att vi alla hade vunnit på att vara lite mer öppna för andras idéer och lite mindre revirtänkande. Släppa prestigen och fråga ärligt och ödmjukt varför den andra ryttaren gör som han/hon gör, istället för att höja på ögonbrynen och tänka "typiskt hopp-/dressyr-/westernryttare". Kanske kan jag (om jag vill...) lära mig något som jag själv har nytta av i min träning.

Och då vinner hästarna på det, både min egen och den andra ryttarens. Min eftersom jag får ytterligare ett perspektiv på hästhållning och träning. Den andras eftersom den ryttaren blir medveten om hur han/hon tränar och varför.

Sist men inte minst viktigt i sammanhanget, jag tycker det skulle vara befriande att slippa höra orden "dressyrövning", "hoppövning" och liknande. Att hoppa studs tränar koordination och snabbhet i benen, oavsett om hästen som ska utföra det är efter Briar eller Cardento. Och att rida skolor är en lika stärkande och samlande övning för en quarter som för en islänning.

Från vårsonat till volter

Jag har under många år spelat fiol, eller violin som det också kallas. Jag har ingen aning om hur många timmars övning jag har bakom mig, men det är MÅNGA, och troligtvis har en stor del av de timmarna inte varit så särskilt effektiva, eftersom de har genomförts i min ensamhet, utan vägledning och utan tydliga mål.

Detsamma gäller min ridning, och här tror jag många hobbyryttare känner igen sig. Med hobbyryttare menar jag inte att man saknar kunskap eller ambitioner, utan att man helt enkelt rider utan att tävla. Jag är hobbydressyrryttare, tycker det är roligt att träna men blir alltför nervös i tävlingssammanhang för att kunna njuta av det. Och så blir hästen spänd för att jag är spänd och sen blir det pannkaka av alltihop.

Med tävlingar i sikte faller det sig naturligt att ha tydligt uppsatta mål och delmål. På tävlingsdagen är det upp till bevis. Har träningen framskridit enligt planerna? Nådde vi mitt mål, hästen och jag? Felfria i 1,30, över 65% i LA, nytt personbästa för säsongen?

Även om jag inte tävlar så kan jag träna min häst med målet att kunna rida ett hyfsat LA-program till sommaren. Sätta upp tydliga (och rimliga) mål med min träning. Stycka upp målet i etapper, delmål. Olika moment i dressyrridningen, olika fraser i musiken. Ta en fras, ett moment i taget. Ta nästa. Sätt ihop dem. Och här kommer en av de viktigaste lärdomarna från ett av mina (lärarledda) övningspass med fiolen.

En gång i veckan övade jag tillsammans med en professionell pianist. Jag jobbade med en svår passage i vårsonaten (Beethoven) och Kom Inte Vidare. Total frustration. Gråtfärdig av tillbakahållen ilska. Lektionen avslutades med att han uppmanade mig att öva på det jag inte kan. Klockrent.

Jag insåg det själv i samma ögonblick som han sa det. Jag lade för mycket tid på att öva på det jag redan var bra på, det som var roligt att spela för att det gick av sig själv. Men det jag inte kunde blev inte heller bättre från vecka till vecka, för det var ju urtrist att stå och harva med sånt som gick dåligt?

Likadant var det vid den tiden med min ridning. Om volterna i höger varv blir runda men i vänster varv ser ut som ägg (eller kanske pannkaka), visst är det då roligare att rida volter i höger varv. Men det är i vänster varv vi förbättrar oss, utvecklar och utbildar häst och ryttare.

Vårsonat eller volter, principen är densamma. Öva på det du inte kan.

Det är något fel på verkligheten, den stämmer inte med kartan!

Jag gör ofta upp ambitiösa träningsplaner, både för egen del och för de fyrbenta familjemedlemmarna. Långa stunder ägnas åt att samordna min kalender med sambons arbetstider och med förväntade framsteg i träningen för oss fyra, myself, hunden, halvblodsstoet och shetlandsponnyn. Vi behöver alla fyra omvandla lite fett till muskler, även om ponnyn gör sig mycket bra som prydnad så är min inställning att även små hästar mår bra av att vara i trim. Alltså inkluderas han i min preussiska träningsplan.

Sambon har däremot hittills klarat sig från att få sin fritid indelad i "intervall", "kondition" och "styrka", mest för att jag gärna vill behålla både sambon och mitt huvud. Dessa träningsplaner sätts i verket i nio fall av tio, och de varar i genomsnitt en dag. Det är alltid något som (för-)stör, och detta "något" är oftast att verkligheten sätter käppar i hjulet. Väldigt opraktiskt.

Står det "lång uteritt" i planeringen så kan jag räkna med att det ösregnar och blåser 15 m/s. "Dressyrpass" med halvblodsstoet, jaha dags för första brunsten (för er som inte har sto, detta innebär att det inte blir någon dressyr den dagen). Eventuellt kan Sessan nedlåta sig till att acceptera en uteritt. Om jag kommit ihåg att lämna in en ansökan om det två veckor i förväg.

Så är det för mig som 1) inte har ridhus, 2) inte gillar att rida ut i ösregn och halv storm och 3) tycker om att planera men blir frustrerad när verkligheten inte överensstämmer med kartan som jag så petnoga har ritat upp. Den konkreta utmaningen för mig är i det här läget är att antingen genomföra planen till varje pris, eller att gilla läget, göra det bästa av det och helt enkelt vara nöjd med det jag faktiskt åstadkommer för mig själv och mina kära djur.

Den bästa träningen är trots allt den som blir av, oavsett vad det stod i kalendern. Nu ska jag bara lägga sista handen vid planeringen av de närmsta fyra veckornas träning. Och se om det finns några kakor kvar i köket.

Friskt vågat, hälften vunnet

Jamie, varmblodssto 19 år. Uppdragen buk, bäckenet vinklat inunder sig och bakbenen placerade långt fram under magen. Svår, på gränsen till omöjlig att sko, kratsa och verka bakfötterna på, såvida man inte ville hålla på med allt detta under magen på henne. Problemen uppstod i samband med en avmaskning.

Efter röntgen, böjprov och ultraljudsundersökningar utan några förklarande fynd frågade jag ägaren om hon var intresserad av att ge mig en chans, jag hade några teorier och nyvunna kunskaper som jag ville testa. Det var hon och jag fick chansen att jobba intensivt med Jamie under några veckor.

Det fina med massage är just detta, det är ett komplement, och inte ett alternativ, till veterinärvård. Utan ägarens besked om veterinärundersökningarna hade jag tvekat, som massör vill jag veta vad det är jag har att sätta händerna i.

Fyra veckor senare såg Jamie lite annorlunda ut. Massage två gånger/vecka, individuellt anpassad träning och daglig stretching av specifika muskelgrupper gav resultat. Vi var på rätt spår, Jamie, ägaren och jag. För att jag och ägaren vågade testa. Och det kändes helt fantastiskt.

Tyvärr har omständigheterna kring Jamie förändrats, så jag vet inte hur hennes fortsatta rehabilitering har gått, eller hur hon har det idag. Men jag är tacksam för att jag fick jobba med henne, jag lärde mig mycket på de fyra veckorna.

Det viktigaste jag lärde mig var helt klart att friskt vågat är hälften vunnet. Och i det här fallet var Jamie och jag verkligen vinnare.

Äldst, yngst eller mittemellan

Jag läste Elisabeth Schönbecks bok "Äldst, yngst eller mittemellan: din placering i syskonskaran och hur den påverkar dig". Tala om igenkänningsfaktor, aha- och jaha-upplevelser! Vi präglas inte bara av att vara just äldst, yngst eller mittemellan, utan också av hur stor ålderskillnaden är, våra föräldrars syskonroller och inte minst av könsfördelningen bland syskonen.

Ett sladdbarn växer upp mer som ett endabarn än som ett yngstabarn, barn vars båda föräldrar växte upp utan syskon blir annorlunda än barn till en storebror och en mellansyster och en yngstabror med två äldre systrar blir helt annorlunda än en yngstabror med två äldre bröder. Och jag började fundera på djuren omkring mig, deras beteende och deras "syskonroller".

Systerns katt, A, ett utpräglat endabarn, som med all önskvärd tydlighet visade vad hon tyckte om tanken på att få "syskon" när två föräldralösa kattungar bodde en natt under samma tak. Samma katt äter gärna messmör, men bara om det bjuds från en fingertopp, hon ligger i sängen och passar matte vid influensa och förkylning, pillar jord ur de förbjudna blomkrukorna, gömmer bomullstops i soffan och har gärna race i trappan. En hysteriskt rolig katt, utan tvekan. Ett endabarn? Kan det bli tydligare.

Pappas två katter, kullsyskon, bröder, bästa vänner. Den ena ärrad efter oräkneliga slagsmål för att försvara reviret, nu senast var facit ett skadat öga. Medan han modigt (och med visst understöd av pappa) jagar bort inkräktare ligger brorsan i en brassestol, slickar sig lite och kisar mot solen. En ansvarsfull storebror och en bekväm lillebror.

Halvblodsstoet född 1981 är den solklara storasystern. Hon styr upp händelserna i hagen så att det inte blir för mycket stök och bus, ansvarar för när det är dags att förflytta flocken, tillrättavisar de yngre och berättar (för oss) när vattnet behöver fyllas på. Ansvarstagande, sansad och trygg skyddar hon sina "syskon", hon brukar gnägga lågt men uppfodrande om jag höjer rösten åt någon av de andra (inkl. hunden!). Mitt sto (född 1991) är "mellanbarn", precis som jag. Det tog lite tid innan vi kom underfund med varandra, men vi är i grunden väldigt lika.

Shetlandsponnyn (född 2002) är "lillebror" till två äldre "systrar", halvblodsstona (födda 1981 resp. 1991). Han är minst, yngst och nyast i hästfamiljen, och jag kommer på mig själv gång på gång med att inte ställa samma krav på honom som på de två "stora". Han kom till oss som tvååring och kommer fortfarande undan med en del unghästfasoner. Sådant som jag inte skulle acceptera från mitt halvblodssto. Som att nypas. Eller inte stå stilla. Eller att stjäla hö på väg ut i hagen. Men man kan ju inte begära så mycket av honom, han är ju inte så gammal ;)