Alla dessa djur, del 1: kaninen

För några veckor sedan hade en vädurskaninunge den (enligt A) dåliga smaken att dyka upp utanför vår trappuppgång precis när jag rastade Salsa innan jag skulle iväg. Ingen ägare i sikte. Salsa blev eld och lågor, jag kände ansvaret för det lilla livet landa på mina axlar och A blev väldigt trött.

I mitt inre målades snabbt upp en bild av något svart och lurvigt påkört/mosat/förkolnat vid trottoarkanten (det här var i samma veva som media uppmärksammade killarna som hade tänt eld på kaniner). Jaha, inte mycket att välja på. Upp för trappan och in med hunden, som var minst sagt uppspelt och motsträvig. Ner för trappan, lokalisera kaninungen, lock target, fånga in. Inga större svårigheter så långt.

Jag har aldrig haft kanin, det enda jag vet är att de rivs hysteriskt när de blir rädda, vilket jag kom på i samma ögonblick som jag öppnade lägenhetsdörren och möts av en helt överlycklig Salsa. Märkligt nog blev inte kaninen rädd, eller så var den möjligen helt paralyserad av skräck inför mötet med 40kg närgången hund.

Lätt stressad och svårt försenad stängde jag in kaninstackaren i klädkammaren med fönstret på glänt, handduk på golvet, vatten och lite ruccola (det var vad sallad jag hade hemma) och smet iväg. Efter en snabbvisit lämnade jag djuraffären med en liten påse pellets, vetskapen att kaninen var 5-6 veckor gammal, samt följande lugnande ord från butikssäljaren: "Har du häst? Men då blir det inga problem med kanin, de är väldigt lika." Det framkom snart att det var mag- och tarmsystemet han syftade på och inte banhoppning.

I mitt huvud började jag så smått planera för hur kaninproblemet skulle lösas om det inte dök upp någon ägare. Hö, halm, spån från stallet. Kompostgallret (som vi hade när Salsa var valp) får duga som bur inledningsvis. En bok om kaninskötsel och sedan skulle det nog gå bra. A var lyckligt ovetande om mina planer, även om han knappast skulle bli förvånad.

Ägaren dök upp en knapp timme efter att jag fångat in det lilla krypet, helt uppjagad av oro. Kaninen överlämnades under stor dramatik i form av tårblanka ögon och många ömma ord till den lilla, inte från mig då (varken tårarna eller orden), jag hade fullt upp med att hålla ordning på Salsa som var helt överlycklig. Kaninunge OCH ny människa på samma dag!

När han hade gått därifrån med kaninen infann sig lätt besvikelse över att kanindramat så snabbt var över. A var inte det allra minsta besviken, han brukar (lite uppgivet och ibland nästan vädjande) säga: "Inga fler djur!" Vi får väl se hur det blir med den saken.

Och sedan var det dags för Shakespeare, beslutsamhetens friska hy övergick i eftertankens kranka blekhet. Jag skulle inte ha lämnat tillbaka den, den kunde bott på vår balkong, den var ju så liten och söt, Salsa tyckte också att vi skulle behålla den, jag lovar att ta hand om den helt själv. Men gjort är gjort och kaninen återbördad till sin rättmätiga ägare.

Men den dagen vi (jag) bor på sådant sätt att det lämpar sig, då ska vi (jag) ha en kanin, basta! And his name shall be Shakespeare.

"Jasså du rider? Men tränar du ingenting?"

Väldigt många människor lever i något slags vanföreställning om hur det är att ha häst och att rida. Och ingen av dem vill höra sanningen.

Kommentar nr 1: "Men det är ju ingen träning, det är ju hästen som gör allt jobbet!" Retar mig till vansinne. Sägs oftast av någon som inte vill prova, och aldrig av någon som har provat. Att åka ponny två varv i Folkets Park är inte riktigt samma sak som ett svettigt träningspass där du vill en sak, hästen en annan och tränaren en tredje. Kom igen, sitt upp och testa i 20 minuter. Jag kan sätta pengar på att du får träningsvärk i muskler du inte visste om att du hade. Nähä, du vill alltså inte prova? Undrar varför.

Kommentar nr 2: "Typiskt tjejig sport. Bara en massa gullande med hästarna." Ja, för det är så tjejigt med allt evinnerligt släpande på höbalar, fodersäckar, vattenspannar, regnvåta täcken, hinderstöd och markbommar. Undrar just hur många kilon hästrelaterade grejer en hästtjej förflyttar på ett år. Och då har vi inte ens börjat prata om själva hästarna! Shettisar hanteras vant av sju-åttaåringar. Jättetjejigt och gulligt, särskilt när 200kg ponny bestämmer sig för att beta på andra sidan ridbanan, och 25kg tjej sätter stopp för hysset. Vad väger en fotboll?

Kommentar nr 3: "Det är jättedyrt att ha häst (= bara rika människor har häst)." Ja, inte sjutton är det billigt att ha häst, sämre spargris får man leta efter. Men det är en fråga om prioriteringar. Det är inte gratis med stallhyra, men det är det inte med charter till Mallorca heller. Om man tänker ekonomiskt och inte är rädd för att själv göra grovjobbet så kostar det inte mer med en häst än det gör med ett paket cigaretter/dag. Vilket leder oss till nästa kommentar.

Kommentar nr 4: "Åker du dit varje dag? Fastän det regnar? Är inte det tråkigt?" Hämtar du barnen på dagis varje dag fastän du är trött efter jobb? Naturligtvis åker jag dit varje dag. Även om det regnar, och ja, ibland är det tråkigt men det kan inte hjälpas. Såvida man inte passar in på kommentar nr 3 så måste man till stallet varje dag, eftersom a) det inte finns någon liten fe som mockar, fixar och donar, i alla fall inte i mitt stall och b) jag inte äger några slavar som jag kan beordra att göra mitt grovjobb och c) jag faktiskt vill dit även de dagar jag inte rider. Min häst är min vän, inte något träningsredskap som man struntar i för att det råkar ösregna en dag.

Kommentar nr 5: "Det är så farligt med hästar." Vi pratar om flyktdjur, ofta försatta i situationer som de rimligen kan uppfatta som hotfulla och med en vikt på tio gånger så mycket som oss själva. Naturligtvis kan det bli farligt och precis som i många andra sporter så händer det olyckor. Men det finns några enkla sätt att minska risken för det: Håll i minnet att hästar är stora, starka och lättskrämda. Visa respekt för hästen som individ. Följ alltid dina säkerhetsrutiner.

Det finns så många goda sidor med hästar och ridsport, och så mycket att lära sig, både för barn och vuxna. Karaktärsdanande hade man kanske kallat det för 40 år sedan.
1: Mycket motion och frisk luft. 2: Hårt jobb och ledarskap. 3: Sparsamhet och långsiktig planering. 4: Självdisciplin och omtanke. 5: Att tänka efter före, vara noggrann och konsekvent, visa respekt och hänsyn mot andra levande varelser, och ännu en gång ledarskap och självdisciplin.

Jag undrar om de människor som fäller sådana kommentarer är lika fördomsfulla mot andra sportutövare, eller om det är något med just ridning som sticker i ögonen. Frågar man cyklisten om träningen är jobbig? Får golfaren svara på om utrustningen är dyr? Eller kampsportaren och hockeyspelaren om de har hög skaderisk? Jag har faktiskt svårt att tro det.

Privilegiet att få fira en 29-åring

Idag är en stor dag, på sätt och vis nästan en triumf. Tillit, min syster S:s halvblodssto, fyller 29 år. "En anmärkningsvärd ålder" sa veterinären när han vaccinerade henne i våras. Ett fantastiskt firande av allt jag som hästmassör strävar efter, friska, sunda, glada och hållbara hästar!

Jag vet inte mycket om Tillits start i livet, utom att hon föddes i Tullstorp och gick som avelssto. Om hennes föl genom åren vet jag bara att ett såldes till Mallorca, att hon fick tvillingar en gång och att Maria Gretzer vid något tillfälle ägt en avkomma undan Tillit. Åtta år gammal såldes hon till ridskoleverksamheten på Trelleborgs Ryttarförening, och det var där vi lärde känna henne. Hon var den som aldrig ställde till bråk, gick lika snällt med nybörjare och handikappelever som med mer avancerade ryttare. Hon fogade sig helt enkelt. Annat är det nu.

S köpte Tillit som 16-åring, en perfekt ålder på en läromästare, och hon var den perfekta förstahästen. Sedan dess har mycket förändrats, inte minst i Tillits vardag, och det har även förändrat henne märkbart. Från några få hagtimmar om dagen, i flock om ca 20 hästar, till att vara ute 10-12 timmar varje dag med sin bästa vän. Från att ha lunkat runt i tre timmar/dag till att, fram till för några år sedan, få ordentlig träning av en och samma ryttare. Från spilta till box, från skymundan till ögonsten. Hon blommade upp något makalöst.

Hennes rätta jag kom fram och det med besked. Tillit är en egensinnig häst, intelligent, lättlärd och viljestark. Hon har det vi kallar för jävlaranamma och finländarna kallar sisu och det är kanske en del av förklaringen till att hon uppnått en sådan hög ålder. Medellivslängden för svenska hästar är 7-8 år. Vad skiljer då Tillit från genomsnittshästen?

Exteriören? En god exteriör innebär för mig att hästen är hållbart och ändamålsenligt byggd. Vad som är ändamålsenligt varierar med tävlingsgrenen, men hållbarheten gör det inte. Tillit är, av förklarliga skäl, av en lite "gammaldags" ridhästmodell, men uppenbarligen med god hållbarhet för sitt ändamål.

Nära besläktat med exteriören kommer bra hovar och bra tänder. Ingen hov, ingen häst. Inga tänder, inget näringsupptag och alltså inte heller någon häst.

Inget av ovanstående hade spelat någon roll utan god och kärleksfull omvårdnad, där hästens bästa alltid har varit viktigast. Just det som just den hästen behöver just då. Oavsett om det handlar om foderval, massage, träning eller utevistelse. Oavsett om det innebar att det planerade inköpet av vinterjacka fick vänta till nästa år för S, som vid den tidpunkten studerade och alltså hade minst sagt begränsad inkomst.

Sist men inte minst har Tillit och S haft tur tillsammans. Kommit i kontakt med bra veterinärer när det har behövts. Hittat den optimala hagkompisen, en bra höproducent, ett bra stall med fina hagar och, allra viktigast, den perfekta relationen mellan häst och människa, den som inte är alla förunnad, omöjlig att ta miste på och helt ovärderlig.

Födelsedagen ser för Tillit ut som vilken annan dag som helst, fast med lite extra godsaker i krubban. För mig är det en stor dag, nästan en triumf, och det är ett privilegium att få vara med och fira hennes 29-årsdag.

Vinnare i din egen tävling

Rubriken är lånad från titeln på Emma Pihls bok från 2008, en bok som sätter fingret på vikten av att lära känna sig själv och att inte alltid jämföra sig med andra, och passar mycket väl in på livet med häst. För att nå framgång måste du först lära känna dig själv, hur du fungerar och reagerar, och sedan göra samma sak igen, men med fokus på hästen.

Vad skrämmer mig, och vad skrämmer min häst? Mörker? Trafik? Lösspringande hundar? Hur hanterar jag rädslan, min egen och hästens? En rädd häst är en farlig häst, för sig själv och för omgivningen. Kan jag hjälpa min häst när den blir skrämd, särskilt om jag själv också är skärrad? Rädsla är bara en aspekt, fundera också på stress, nervositet, irritation, ilska, trötthet. Lär dig läsa av hästens dagsform, för den läser dig som en öppen bok. Tänk efter. Lär känna. Träna. Övervinn.

Och vad är egentligen framgång? Hästvärlden är till stor del fokuserad på tävlingar och mätbara prestationer och i större stall blir det lätt en uppdelning i ryttarna som tävlar och de som "bara" rider för motions eller nöjes skull. Bland tävlingsryttarna tillkommer dessutom jakten på resultat. Från läktarplats verkar det enkelt att hitta vinnarna, både inom hoppning och dressyr, ekipaget med lägst tid och lägst antal fel respektive ekipaget med högst poäng. Men vem är den egentliga vinnaren? Vem har överträffat sig själv, uppnått sitt eget mål, övervunnit ett stort problem i ridningen eller fått sin häst att prestera så som ingen trott var möjligt?

Lektionsryttaren som slagit personligt poängrekord på klubbtävlingen i LB dressyr, placerad 5:a?
Tävlingsryttaren som kvalat in till Falsterbo Horse Show?
Unghästutbildaren som lyckats få treåringen att skritta över bommar?
Fritidsryttaren som återvänder till stallet efter första uteritten utan gråten i halsen?

Vad är din största utmaning just nu? Vilken är din tävling?

Ju mer man lär sig desto mindre kan man

När mina klasskompisar läste Sune, Bert och Tvillingarna så läste jag skötselböcker om undulater, rasböcker om hundar och instruktionsböcker om ridning. Egentligen har ingenting ändrats sedan dess när det gäller mina litteraturval. Sambon läser kriminalromaner, vänner till mig föredrar chicklitt och jag läser anatomiböcker. Precis som inom alla andra specialintressen finns det i hästvärlden oändligt mycket att läsa och lära sig. Jag insåg snabbt att utbildningen till hästmassör bara är början.

I april var jag tillbaka på kursgården utanför Stockholm, den här gången för att gå en specialkurs i ryggrehabilitering. Hästens rygg är otroligt intressant, och tågresan från Malmö gick fort tack vare Sara Wyches bok "Understanding the Horse's Back", en titel som ådrog sig viss respekt från medresenärerna som själva var djupt försjunkna i Sydsvenskan, Leif GW och Nora Roberts. Skälen att läsa är olika, avkoppling, underhållning, tidsfördriv, eller som i mitt fall, klichén om kunskapstörst.

Ryggkursen visade sig vara otroligt bra. För att hitta och åtgärda ryggproblem fick vi lära oss specialtekniker som få i landet är utbildade för att utföra på hästar. Och det är här som rubriken kommer in i bilden: ju mer man lär sig desto mindre kan man. Efter tvådagarskursen insåg jag hur lite jag kan om hästryggar, trots att jag haft häst i snart 15 år, är utbildad hästmassör och plöjer igenom bok efter bok om hästens anatomi och rörelseapparat. Jag tänkte på alla misstag jag gjort genom åren, alla feltolkningar av hästars rörelser och beteende, alla gånger jag lyssnat på andra istället för att lyssna på hästen.

När jag känner mig som världshistoriens mest inkompetenta hästägare, så brukar jag tänka på något som Dr. Phil (av alla människor) har sagt: "Jag gjorde vad jag trodde var bäst då. Nu vet jag bättre och därför gör jag bättre." Det brukar hjälpa, allra helst i kombination med en ny trave böcker att plöja igenom vid sängkanten.

Att ta nya tag

Det sägs att det tar 21 dagar att grundlägga en ny vana. Att komma igång efter förlorad träning är som en kombination av brant uppförsbacke och hård motvind, så enda möjligheten att ta sig igenom de 21 första dagarna är med en kombination av viljestyrka och att sambon hejar på (lagom mycket). Jag har kommit igång bra med ridningen nu, tycker jag, hästen är fräsch och fin och det känns att både styrka och kondition är på väg åt rätt håll. Hemsidan är uppdaterad och snygg (http://www.hallbarhast.se/). Två projekt som legat och gnagt mig länge är således numera under kontroll.

Kruxet är när de där nya tagen behövs på många olika områden, samtidigt. Hur hittar man motivation, energi och kreativitet till att slutföra 25 påbörjade projekt? Somliga av dem nästan klara, andra halvfärdiga, några knappt påbörjade och ytterligare andra bara på idéstadiet. Mitt sätt att försöka få överblick är att skriva listor. Inköpslistor, att-göra-listor, att-ringa-till-listor, prioriteringslistor. Det måste finnas ett bättre sätt.

Jag läste (flera gånger!) David Allens bok "Få det gjort!" om hur man får svart bälte i vardagseffektivitet. Ett klart och tydligt system för att ta nya tag i alla gamla måste-göras-saker. På sätt och vis en storstädning i hjärnan, som ska fånga upp alla lösa trådar så att kreativiteten och motivationen ska komma tillbaka. Boken är som Feng Shui fast för män, med mindre positiv-energi-prat och mer handfasta tips.

Men steget från att läsa till att genomföra är stort och jag ser fram emot all energi och kreativitet jag ska berusas av när detta verkligen händer. Jag får nog ta nya tag i det projektet någon gång snart.