När mina klasskompisar läste Sune, Bert och Tvillingarna så läste jag skötselböcker om undulater, rasböcker om hundar och instruktionsböcker om ridning. Egentligen har ingenting ändrats sedan dess när det gäller mina litteraturval. Sambon läser kriminalromaner, vänner till mig föredrar chicklitt och jag läser anatomiböcker. Precis som inom alla andra specialintressen finns det i hästvärlden oändligt mycket att läsa och lära sig. Jag insåg snabbt att utbildningen till hästmassör bara är början.
I april var jag tillbaka på kursgården utanför Stockholm, den här gången för att gå en specialkurs i ryggrehabilitering. Hästens rygg är otroligt intressant, och tågresan från Malmö gick fort tack vare Sara Wyches bok "Understanding the Horse's Back", en titel som ådrog sig viss respekt från medresenärerna som själva var djupt försjunkna i Sydsvenskan, Leif GW och Nora Roberts. Skälen att läsa är olika, avkoppling, underhållning, tidsfördriv, eller som i mitt fall, klichén om kunskapstörst.
Ryggkursen visade sig vara otroligt bra. För att hitta och åtgärda ryggproblem fick vi lära oss specialtekniker som få i landet är utbildade för att utföra på hästar. Och det är här som rubriken kommer in i bilden: ju mer man lär sig desto mindre kan man. Efter tvådagarskursen insåg jag hur lite jag kan om hästryggar, trots att jag haft häst i snart 15 år, är utbildad hästmassör och plöjer igenom bok efter bok om hästens anatomi och rörelseapparat. Jag tänkte på alla misstag jag gjort genom åren, alla feltolkningar av hästars rörelser och beteende, alla gånger jag lyssnat på andra istället för att lyssna på hästen.
När jag känner mig som världshistoriens mest inkompetenta hästägare, så brukar jag tänka på något som Dr. Phil (av alla människor) har sagt: "Jag gjorde vad jag trodde var bäst då. Nu vet jag bättre och därför gör jag bättre." Det brukar hjälpa, allra helst i kombination med en ny trave böcker att plöja igenom vid sängkanten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar