Solen i ryggen. Vinden i ansiktet. Järnskorna klapprar mot asfalten. När jag var tio kunde jag urskilja hovklapper på flera kilometers håll, i hopp om att den lyckliga på hästryggen skulle rida förbi vårt hus så att jag kunde titta på en riktig livs levande häst. Kanske kunde man till och med få klappa den innan de gav sig av igen. Full av avund och drömmar följde jag ryttarrygg och hästrumpa med blicken så långt jag kunde. Jag kunde aldrig tro att jag själv en dag skulle vara den lyckliga på hästryggen.
Av någon märklig anledning växer min häst (och jag?) med en decimeter i samma ögonblick som vi styr ut från ridbanan. Känslan av frihet och kraft går inte att beskriva. Förväntan när vi vänder ut i natur och på småvägar. Friden i skritt i vattenbrynet, upprymdhet i galopp över stubbåkern. På 1,6 meters höjd kan man se över rapsen och häckarna, in i trädgårdar, över biltak. En lyckad skrittur är som balsam för själen. Utsikten från en hästrygg är oslagbar, men så sitter jag ju också 160 cm närmre solen.
