Jag fick för ett tag sedan en t-shirt med texten "Little miss Stubborn". Den är flitigt använd, milt sagt, eftersom den passar mig löjligt bra, både i passform och som statement. Jag har en viss aning av att givaren hade lite roligt på min bekostnad, men det bjuder jag på.
Att jag är envis är knappast någon nyhet för er som känner mig väl, ibland övergår denna min bästa (?) egenskap i det som min kära mormor kallade dumt envis och ibland når det t.o.m. den nivå där någon i ett upprört ögonblick valde att beskriva mig som en korsning mellan en åsna och en sten. Envishet klingar inte direkt positivt, så jag brukar säga målmedvetenhet istället, vilket egentligen inte gör det allra minsta skillnad, en åsna i paljettkjol är ju fortfarande en åsna.
Visst har det ibland ställt till det för mig, det här att vara envis ("Det SKA gå, spelar ingen roll hur lång tid det tar, det SKA gå! Och jag KAN SJÄLV, tack så mycket!") men det har också hjälpt mig många gånger. Som t.ex. när jag som 11-12-åring bestämde mig för att spela Czardas av Monti på fiol. Åsna vs Monti 1-0. Eller på gymnasiet när jag spelade hela Mozarts violinkonsert nr 4 som specialarbete. Åsna vs Mozart 1-0.
Av någon märklig anledning verkar några av mina djur ha samma egenskaper. Shetlandsponnyn som jag lånade några år skulle INTE gå in i transporten. Det tog en stund men till sist lyfte jag och en medhjälpare in honom, efter det gick han snällt på och av utan att bråka. Åsna vs shettis 1-0. Han skulle inte heller låta sig klippas. Åsna vs shettis 2-0. Eller få kollat tänderna. Åsna vs shettis 3-0. Eller låta mig sitta kvar under en galopp i fånigt korta stigläder. Åsna vs shettis 3-1.
Halvblodsstoet som jag har blir bara envisare med åren, och är egensinnigare nu än någonsin förr. Hennes senaste idé om hur saker ska gå till är att helt enkelt gå iväg när jag ska sitta upp. Vilket gör att jag känner mig som och ser ut som en nybörjare, och eftersom jag oftast rider ensam så har jag inga extra händer som kan hålla i henne tills jag är uppe.
Jag får väl börja ställa henne med huvudet in i ett hörn vid uppsittning, som om det är en halvvild unghäst jag har att göra med. Och hoppas att ingen ser mig. Och leta fram minsta lilla gnutta finsk sisu som kanske rinner lite sådär lagom utspätt i mina ådror. Åsna vs envist sto har redan gått många ronder, så detta kommer att bli intressant (och troligtvis långdraget).
26 november 2012
14 november 2012
Tips för att variera hästens träning
Jag tycker att det är enklast att tänka mig att hästens träningsvecka ska innehålla tre olika typer av träning:
1. Inlärning: nya moment som hästen ska förstå eller befästa, t.ex. bakdelsvändning, att inte rusa före/efter hinder eller kanske att rygga snyggt och prydligt i tömkörningen.
2. Styrketräning: behövs för att hästen fysiskt ska orka utföra de moment du har lärt den.
3. Konditionsträning: tränar hjärt- och lungkapaciteten.
Beroende på hästens ålder, fysiska och mentala förutsättningar och utbildningsståndpunkt så varierar givetvis sammansättning och svårighetsgrad av dessa. Du kan inkludera alla i ett och samma träningspass eller kanske köra ett renodlat konditionspass ena dagen för att nästa dag fokusera på styrka.
När det gäller inlärningspassen så är möjligheterna oändliga. Kanske är det något i stallvardagen som behöver tränas? Att gå lugnt in i/ut ur boxen/hagen/transporten? Det måste inte enbart vara moment som är användbara på banan, utan ha roligt ihop. Om du har tränat hund så har du en stor fördel här, det går att trickträna hästar också (jag har t.ex. sett hästar som plockar upp spöet från marken, kul och användbart!).
Styrketräningen kan t.ex. bestå av (uppsutten eller avsutten) klättring, skritta i vatten, cavalettiövningar eller (med MYCKET stor försiktighet) arbete med viktmanschetter. Här har du stor hjälp av att kunna lite anatomi, vilka muskler utför uppgiften och hur stärker man dem?
Konditionsträning behövs för hjärt- och lungkapaciteten och därmed syresättningen av musklerna som arbetar. För att göra en lång historia kort så ger bristande syresättning mjölksyra, och vi har väl alla (mer eller mindre frivilligt) upplevt det. Intervallträning är kanonbra för konditionen, här finns mycket kunskap att hämta från t.ex. trav- och galoppsporten.
Om det nu är något av detta som du tycker låter extra tråkigt så har jag ett förslag: Gå ihop! Ta några ryttarkompisar och gå ihop, uppmuntra, hjälp och pusha varandra. Det en av er är mindre bra på kan antagligen en annan av er bättre. Det är t.ex. betydligt lättare att löshoppa och mycket roligare att rida ut trots dåligt väder om man är flera som hjälps åt.
Givetvis är allt detta lättare om hästen i fråga står på ett större stall med tillgång till ridhus. Och givetvis är det lätt att säga men svårare att göra. Men som jag sagt tidigare: friskt vågat, hälften vunnet. Så länge det finns ambitioner och vilja så är hälften gjort. Mindre snack och mer action, nu ska jag ge shettisen ett välbehövligt konditionspass!
1. Inlärning: nya moment som hästen ska förstå eller befästa, t.ex. bakdelsvändning, att inte rusa före/efter hinder eller kanske att rygga snyggt och prydligt i tömkörningen.
2. Styrketräning: behövs för att hästen fysiskt ska orka utföra de moment du har lärt den.
3. Konditionsträning: tränar hjärt- och lungkapaciteten.
Beroende på hästens ålder, fysiska och mentala förutsättningar och utbildningsståndpunkt så varierar givetvis sammansättning och svårighetsgrad av dessa. Du kan inkludera alla i ett och samma träningspass eller kanske köra ett renodlat konditionspass ena dagen för att nästa dag fokusera på styrka.
När det gäller inlärningspassen så är möjligheterna oändliga. Kanske är det något i stallvardagen som behöver tränas? Att gå lugnt in i/ut ur boxen/hagen/transporten? Det måste inte enbart vara moment som är användbara på banan, utan ha roligt ihop. Om du har tränat hund så har du en stor fördel här, det går att trickträna hästar också (jag har t.ex. sett hästar som plockar upp spöet från marken, kul och användbart!).
Styrketräningen kan t.ex. bestå av (uppsutten eller avsutten) klättring, skritta i vatten, cavalettiövningar eller (med MYCKET stor försiktighet) arbete med viktmanschetter. Här har du stor hjälp av att kunna lite anatomi, vilka muskler utför uppgiften och hur stärker man dem?
Konditionsträning behövs för hjärt- och lungkapaciteten och därmed syresättningen av musklerna som arbetar. För att göra en lång historia kort så ger bristande syresättning mjölksyra, och vi har väl alla (mer eller mindre frivilligt) upplevt det. Intervallträning är kanonbra för konditionen, här finns mycket kunskap att hämta från t.ex. trav- och galoppsporten.
Om det nu är något av detta som du tycker låter extra tråkigt så har jag ett förslag: Gå ihop! Ta några ryttarkompisar och gå ihop, uppmuntra, hjälp och pusha varandra. Det en av er är mindre bra på kan antagligen en annan av er bättre. Det är t.ex. betydligt lättare att löshoppa och mycket roligare att rida ut trots dåligt väder om man är flera som hjälps åt.
Givetvis är allt detta lättare om hästen i fråga står på ett större stall med tillgång till ridhus. Och givetvis är det lätt att säga men svårare att göra. Men som jag sagt tidigare: friskt vågat, hälften vunnet. Så länge det finns ambitioner och vilja så är hälften gjort. Mindre snack och mer action, nu ska jag ge shettisen ett välbehövligt konditionspass!
07 november 2012
Ryggar och ridning, del 4: variera hästens träning
Jag förstår helt och fullt om man inte har lust att riskera livet på sig själv och/eller hästen genom att försätta sig i situationer man inte är säker på att reda ut, t.ex. genom att rida ut på en trafikosäker häst eller helt plötsligt börja hoppa/tömköra ifall både häst och ryttare är orutinerade inom det.
Jag har också förstått att en del tycker det är "tråkigt" med dressyr, många skyller dessutom på att HÄSTEN tycker att dressyr är tråkigt. Ännu värre verkar det vara att varva ridningen med avsutten träning, t.ex. tömkörning eller, hemska tanke, att promenera med hästen ("Jamen jag vill ju RIDA!").
Till alla som känner igen sig i ett eller flera av ovanstående exempel vill jag ställa en fråga. Hur länge vill du att din häst ska hålla för ridning? Länge, antar jag. Då behöver du variera hästens träning, punkt slut. Variera underlag, arbetsform och övningar.
Om du känner dig osäker på att rida ut/hoppa/tömköra, svälj stoltheten och be om hjälp från någon med rutin. Och börja i liten skala så att du är 100% säker på att lyckas, varje gång. Det är bättre att börja med ett lågt kryss en gång i veckan än inget alls. Skritta på gårdsplanen tills det känns tryggt, utvidga sedan lite i taget. Skaffa en bra tränare, eller be någon du känner (med mer uteritts-/hopprutin än du har) om hjälp. Leta upp bra övningar i böcker, tidningar och på nätet.
Om du bara helt enkelt tycker att det är tråkigt att rida ut/träna dressyr/tömköra, synd om dig, men låt inte det gå ut över hästen, och skyll absolut inte på att hästen skulle tycka att det är tråkigt. Återigen, skaffa en bra tränare, eller be någon du känner (med mer dressyrrutin än du har) om hjälp. Och leta upp bra övningar i böcker, tidningar och på nätet.
Självklart kan inte alla älska svettiga dressyrpass i ridhuset, lika lite som alla kan älska uteritter. Trots detta mår hästen och dess rygg bäst av att få varierad träning, precis som vi (och våra ryggar). Ensidig träning, oavsett träningstyp ger problem, och en rygg som inte är i bra form kan t.ex. ligga bakom kotledsinflammationer och andra hältor.
Fundera på hur ni tränar. Är det varierat? Om inte, varför har det blivit så? Vad kan (vill?) du förändra? Tips kommer i nästa inlägg om hur du på ett enkelt sätt ser till att få variation i träningen.
Jag har också förstått att en del tycker det är "tråkigt" med dressyr, många skyller dessutom på att HÄSTEN tycker att dressyr är tråkigt. Ännu värre verkar det vara att varva ridningen med avsutten träning, t.ex. tömkörning eller, hemska tanke, att promenera med hästen ("Jamen jag vill ju RIDA!").
Till alla som känner igen sig i ett eller flera av ovanstående exempel vill jag ställa en fråga. Hur länge vill du att din häst ska hålla för ridning? Länge, antar jag. Då behöver du variera hästens träning, punkt slut. Variera underlag, arbetsform och övningar.
Om du känner dig osäker på att rida ut/hoppa/tömköra, svälj stoltheten och be om hjälp från någon med rutin. Och börja i liten skala så att du är 100% säker på att lyckas, varje gång. Det är bättre att börja med ett lågt kryss en gång i veckan än inget alls. Skritta på gårdsplanen tills det känns tryggt, utvidga sedan lite i taget. Skaffa en bra tränare, eller be någon du känner (med mer uteritts-/hopprutin än du har) om hjälp. Leta upp bra övningar i böcker, tidningar och på nätet.
Om du bara helt enkelt tycker att det är tråkigt att rida ut/träna dressyr/tömköra, synd om dig, men låt inte det gå ut över hästen, och skyll absolut inte på att hästen skulle tycka att det är tråkigt. Återigen, skaffa en bra tränare, eller be någon du känner (med mer dressyrrutin än du har) om hjälp. Och leta upp bra övningar i böcker, tidningar och på nätet.
Självklart kan inte alla älska svettiga dressyrpass i ridhuset, lika lite som alla kan älska uteritter. Trots detta mår hästen och dess rygg bäst av att få varierad träning, precis som vi (och våra ryggar). Ensidig träning, oavsett träningstyp ger problem, och en rygg som inte är i bra form kan t.ex. ligga bakom kotledsinflammationer och andra hältor.
Fundera på hur ni tränar. Är det varierat? Om inte, varför har det blivit så? Vad kan (vill?) du förändra? Tips kommer i nästa inlägg om hur du på ett enkelt sätt ser till att få variation i träningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)