Jag älskar nördar!

Ja, det är sant. Det spelar inte så stor roll vad det är man väljer att snöa in totalt på, jag tycker att det är underbart med människor som låter sig uppslukas av ett specialintresse. För ett tag sedan råkade jag på en kille som hade specialiserat sig på afrikansk konst, centralafrikansk om jag kommer ihåg rätt, och vi "shared a moment" (och motsvarande begrepp på svenska är...?) av förståelse för varandras entusiasm för totalt olika företeelser.

Entusiasmen hos någon som brinner för sitt ämne är både fantastisk och fantastiskt smittande. En vän till mig syr (för hand) upp historiskt korrekta uniformer av direktimporterat tyg för att få ett så autentiskt slutresultat som möjligt, både i utseende, passform och struktur. När han fick en dotter satte jag mig med handvävt linnetyg, medeltida mönsterark, nål och tråd och sydde en coif till den lilla. Det tog fem timmar (jag är ju inte så van att sy för hand) och blev så pass bra att coifen överlämnades till flickan på dopdagen, till skillnad från andra sömnadsprojekt som slutat sina dagar som fönsterputstrasor, eller helt enkelt aldrig avslutats.

"Detta är en jättespännande muskel!" brukade en av mina lärare på Axelsons Animal Massage School säga när vi började på något nytt avsnitt, och även hennes entusiasm smittade av sig. Serratus thoracis, trapezius, latissimus dorsi, de är alla jättespännande när man väl sätter sig in i hur de funkar. Precis som så mycket annat, vitt skilt från historisk sömnad och hästens muskulatur.

Det är härligt att tillåta sig att nörda in fullständigt på något! Befriande, på något sätt. Jag tror på att man ska låta sig dras med, låta entusiasmen smitta, för jag tror att det är då vi verkligen lär känna oss själva. Vad går jag igång på? Är det centralafrikansk konst? Hur många bultar det finns i Ölandsbron? Skillnaden mellan olika sorters humlor? Att känna hur en spänd supraspinatus sakta mjuknar under mina händer?

Unna dig själv att hitta något att nörda in dig på, livet är för kort för att missa det nöjet! Bazinga!

Oops! I did it again!

Oops! I did it again! Jag råkade köpa ett nytt vintertäcke till mitt halvblodssto idag. Väl hemma mockade jag, fyllde på vatten, vägde upp hö och lade upp mat, hela tiden med en kittlande känsla i magen: "Snart kan jag lägga på henne det nya, fina, tjocka, grönrutiga, varma, snygga, gosiga full cover-täcket. Snart, snart, snart, snart, snart...". Som ett barn på julafton eller en man som släppts lös på Clas Ohlson/Biltema/Kjell o Company med sin frus kreditkort i handen.

När hela stallet var färdigfixat var det äntligen dags. Det kliade verkligen i fingrarna. Av med det gamla täcket! Och sedan: öppna förvaringsväskan och lägga på ett helt, rent och alldeles, alldeles underbart täcke. Känslan när jag ställer in snabbspännena i bogen, kryssgjordarna, bensnörena och halstäckesspännena, bara det gör att det är värt varenda krona.

Det är något speciellt med nya hästtäcken, vilket min vän O bekräftade på facebook för ett par veckor sedan. Jag är alltså inte ensam om det här. Jag har också svårt att tro att det bara gäller mig och O. Själv har jag samma vinterjacka som jag haft de senaste fyra-fem åren, men vad gör det när jag istället kan köpa något nytt, snyggt, varmt till hästarna? Visst kan jag byta ut den, men jag känner väl mest att jag inte riktigt bryr mig.

Vad gör det att jag köper vinterskor a.c.a.p. (as cheap as possible) sålänge de är fodrade och har acceptabelt grov sula så att jag slipper halka runt i snöslasket i bästa Pingu-stil? Att jag specialbeställde gummidojor från USA till shettisen när han blev öm i fötterna är högst irrelevant. Han behövde verkligen dem, jag behövde bara något som håller mig torr om fötterna i vinter, gärna lite mer representativt än gummistövlar, där går min gräns.

För mig och så många andra hästtjejer (och hästkillar?) är det så här det fungerar. Hästen masseras före träning och stretchas efter, men inte vi. Sadlar måttbeställs från Italien, selar importeras från Holland, nya individuellt tillpassade skor köps var 6-8 vecka. Vi kontrollväger hästens mat utifrån en välbalanserad foderstat men slänger i oss halvkalla Billys-pizzor på en ridhusläktare utkyld nog att använda som fryshus.

Man skulle kunna säga att det är för att vi sätter hästens väl före vårt eget, men det är nog bara halva sanningen. Den andra halvan handlar om att vi gillar att skämma bort våra fyrbenta älsklingar. Med nya, fina, tjocka, grönrutiga, varma, snygga, gosiga full cover-täcken. Och kanske matchande transportskydd. Och en ny grimma till jul, också i grönt då såklart, med matchande grimskaft. Kanske mina två hästar ska ha likadana gröna grimmor? Fast hans nya täcke är ju blått, med gula detaljer. En Sverige-grimma, såklart! Och så är det igång igen...