Jag läste Elisabeth Schönbecks bok "Äldst, yngst eller mittemellan: din placering i syskonskaran och hur den påverkar dig". Tala om igenkänningsfaktor, aha- och jaha-upplevelser! Vi präglas inte bara av att vara just äldst, yngst eller mittemellan, utan också av hur stor ålderskillnaden är, våra föräldrars syskonroller och inte minst av könsfördelningen bland syskonen.
Ett sladdbarn växer upp mer som ett endabarn än som ett yngstabarn, barn vars båda föräldrar växte upp utan syskon blir annorlunda än barn till en storebror och en mellansyster och en yngstabror med två äldre systrar blir helt annorlunda än en yngstabror med två äldre bröder. Och jag började fundera på djuren omkring mig, deras beteende och deras "syskonroller".
Systerns katt, A, ett utpräglat endabarn, som med all önskvärd tydlighet visade vad hon tyckte om tanken på att få "syskon" när två föräldralösa kattungar bodde en natt under samma tak. Samma katt äter gärna messmör, men bara om det bjuds från en fingertopp, hon ligger i sängen och passar matte vid influensa och förkylning, pillar jord ur de förbjudna blomkrukorna, gömmer bomullstops i soffan och har gärna race i trappan. En hysteriskt rolig katt, utan tvekan. Ett endabarn? Kan det bli tydligare.
Pappas två katter, kullsyskon, bröder, bästa vänner. Den ena ärrad efter oräkneliga slagsmål för att försvara reviret, nu senast var facit ett skadat öga. Medan han modigt (och med visst understöd av pappa) jagar bort inkräktare ligger brorsan i en brassestol, slickar sig lite och kisar mot solen. En ansvarsfull storebror och en bekväm lillebror.
Halvblodsstoet född 1981 är den solklara storasystern. Hon styr upp händelserna i hagen så att det inte blir för mycket stök och bus, ansvarar för när det är dags att förflytta flocken, tillrättavisar de yngre och berättar (för oss) när vattnet behöver fyllas på. Ansvarstagande, sansad och trygg skyddar hon sina "syskon", hon brukar gnägga lågt men uppfodrande om jag höjer rösten åt någon av de andra (inkl. hunden!). Mitt sto (född 1991) är "mellanbarn", precis som jag. Det tog lite tid innan vi kom underfund med varandra, men vi är i grunden väldigt lika.
Shetlandsponnyn (född 2002) är "lillebror" till två äldre "systrar", halvblodsstona (födda 1981 resp. 1991). Han är minst, yngst och nyast i hästfamiljen, och jag kommer på mig själv gång på gång med att inte ställa samma krav på honom som på de två "stora". Han kom till oss som tvååring och kommer fortfarande undan med en del unghästfasoner. Sådant som jag inte skulle acceptera från mitt halvblodssto. Som att nypas. Eller inte stå stilla. Eller att stjäla hö på väg ut i hagen. Men man kan ju inte begära så mycket av honom, han är ju inte så gammal ;)
