Hur man slår fyra flugor i en smäll

Mina hästar uppskattar att komma in från hagen medan det fortfarande finns en gnutta dagsljus, det märks särskilt på det äldsta stoet som är betydligt piggare de dagar hon kommer in vid tre-fyratiden istället för sex-sju. Således läggs rutinerna i mesta möjliga mån efter detta. Fördelarna är flera, vilket blev tydligare än vanligt idag. Så här gör man för att slå fyra flugor i en smäll genom att ta in hästarna i dagsljus, man lägger ut ett spår i hagen till hunden!

1. Hästarna kommer in i tid.
2. Hunden aktiveras mentalt (= en trött och nöjd hund resten av dagen)
3. Matte aktiveras fysiskt (genom att först lägga ut spåret och sedan gå det med hunden så får jag gå hela sträckan två gånger, vilket nog motsvarar ungefär halva tomtelatten som jag tänkte dricka i eftermiddag)
4. När jag ändå traskar runt hela hagen (två gånger) hinner jag kolla att staketet är helt.

Nackdelar? Inga, förutom att hunden ätit hästbajs och rullat sig i något annat lagom ofräscht, att mina skor är fullständigt täckta med lera och att hästarna idiotförklarade mig medan jag lade ut spåret. Så under förutsättning att jag slipper bada hunden finns det på det hela taget inga nackdelar att prata om. Inte för mig, men kanske för sambon som blir den ofrivillige badmästaren ikväll. Undrar vem som kommer att bli blötast, han eller hunden.

Den skånska vintern är här! Glow in the dark!

Vinter är för mig den sanslöst långa tiden från 1 november till 28 februari, d.v.s. hela 120 dagar. Det spelar inte så stor roll ifall meteorologerna är av en annan åsikt gällande definition av årstiden, med snålblåst och varierande mängder regn 110 av dessa 120 dagar faller vädret utan tvekan under rubriken skånsk råkall vinter. Blöta, leriga hästar med blöta, leriga täcken och blöta, leriga ben. Höet blåser omkring i hagarna. Skorna fastnar och försvinner någonstans i lervällingen. Och dessutom mörkret. Skymning redan vid fyra, becksvart vid halv sex.

Jag (och periodvis även sambon) försöker intala mig att det finns goda sidor med vintern, men det går inte så bra. Det enda positiva jag kan komma på är att det i alla fall inte är fruset och hårt i marken eftersom temperaturen oftast ligger mellan 0 och 10 plusgrader. Sambon pratar lyriskt om gnistrande snö, stjärnklara bitande kalla vinternätter, blå himmel, hög luft och skidåkning. Behöver jag berätta att han inte är uppvuxen med vinter à la Skåne? Om det överhuvudtaget kommer någon snö alls så är det i form av ett rytande oväder med trafikkaos i spåren, några enstaka dagar med snöklampar under hästarnas fötter och sedan veckor av smutsgrått, halvsmält slask.

Något som är viktigt att komma ihåg, egentligen året om, men i synnerhet vid den här tiden, är reflexer. Både på häst och ryttare. Både i mörker och dagsljus (eller vad man nu ska kalla det, "ljus" är lite skrattretande). Utan reflexer syns du i princip lika dåligt en gråmulen dag som i totalt mörker, de flesta hästar är mer eller mindre kamouflagefärgade och så även de flesta ridkläder. Jag vet också att en reflexväst kanske inte är det allra chicaste man kan bli sedd i, men det är direkt oansvarigt att inte se till att man syns. Oansvarigt mot sig själv, sin häst och sina medtrafikanter. Det finns inte heller några ursäkter som kommer att kännas giltiga den dag det händer en olycka (hann inte/det var ljust när jag red ut/de är fula/jag skulle bara skritta lite) för att du och hästen inte syntes i tid.

På med reflexerna! Glow in the dark! Och nu är det bara 110 dagar kvar till våren!

Hälta, ridvärldens tristaste ord? Och pms, ryttarinnevärldens tristaste ord?

Det finns ett amerikanskt ordspråk som fritt översatt lyder så här: "Det finns tre sorters hästar. De som har varit halta, de som är halta och de som kommer att bli halta". Nu har även jag drabbats, eller snarare min häst. "Prinsessan" som annars hållit sig sjukdoms- och skadefri länge har fått en spricka i griffelbenet, hon har troligtvis lyckats sparka sig själv under några krumbukter i hagen eller möjligen i boxen.

Sex veckors konvalescens väntar, och något ändrade rutiner för frökens hagvistelse. Min inställning är att hästar ska vara ute så mycket det går för att må bra, således är mina hästar ute från ca 8 på morgonen till någon gång mellan 16 och 20, beroende på vädret. Så även min skadade sessa, efter veterinärens godkännande. Nyheten är att hon nu ska ha benskydd i hagen, varje dag utan undantag. Och stallbandage på nätterna för att inte slå upp skadan när hon lägger/reser sig i boxen.

Min tålmodiga pappa (som sköter morgonrutinerna över 300 dagar/år) tar det extra fixandet med benskydden med ro, men inte sessan. Hon har mycket lägligt börjat brunsta nu, med vissa attitydproblem till följd. Att byta benskydd varje morgon blir ett utmärkt tillfälle för henne att demonstrera sin integritet på. Pappa tar helt sonika ut henne i stallgången och byter där, varpå hela protesten går om intet, inte riktigt vad sessan hade tänkt sig...

Viss irritation från pappas sida, fullt förståeligt, det är inte särskilt trevligt gjort att vända rumpan till i boxen, stryka öronen och hota med bak- och framben. Trots det kan jag förstå sessan också. Oss hästtjejer emellan, vi som vet vad det innebär att ha pms, är det inte så vi också skulle vilja göra några dagar varje månad? Vända ryggen till, bitas och sparkas?

Be prepared - nu är det höst (och snart kommer vintern)

Jag bävar alltid inför hösten och vintern. Mörkt, trist, grått, regnigt, kallt och blåsigt. Våta täcken, leriga hästben och (människo-)skor som inte håller tätt. Hästarna uppstressade av blåsten, minsta prassel = farliga troll i buskarna. Sedan kommer djävulens favoritpåhitt, vintern, med snöblandat regn (den kylan går genom alla klädlager), bottenfruset vatten i hagarna, snöklumpar under (häst-)skorna och konstant 15m/s från november till mars.

Bästa sättet för mig att stå ut under den här tiden är att hålla hög beredskap. Mitt kontrollbehov löper amok och ger sig uttryck genom en ständig strävan efter att vara Redo (och jag har inte ens varit scout). Samtliga hästars samtliga täcken ska vara klara att användas när som helst, hela, rena, impregnerade, inprovade, preussiskt vikta och upphängda nära till hands i stallet, vart och ett på sin plats. Helst i dubbla uppsättningar eftersom torktiden efter en heldag i regn och rusk är längre än tiden de tillbringar inne under natten, och givetvis ska inte brist på torra täcken få hålla mina hästar inne från hagen. Ländtäcken, skrittäcken, walkerrug och fleecetäcken likaså.

Trots att risken för att bli insnöad (och således oförmögen att hämta hem foder) är löjligt liten i vår del av landet så inbegriper denna beredskap även foder och dylikt. Fodersäckarna ska finnas där, rätt sort, rätt antal på rätt plats och helst staplade på samma håll. Foderspannar och höpåsar förberedda och packade.

När sedan alla lindor är tvättade och rullade, alla huvudlag putsade och alla krubbor fyllda, och det inte finns mer Alltid Redo-saker att göra för att fördriva tiden fram till mars, då är det dags för bokhyllan. Jag älskar att läsa hästböcker, jag kan läsa samma bok om och om igen med målet att memorera innehållet. Näringslära, anatomi, tömkörning, hästens rygg, you name it. Och feng shui.

Jag har dock ännu inte hittat någon bok om feng shui i stallet, och jag tvivlar starkt på att en sådan bok skulle uppskattas av sambon, med tanke på våra framtida planer på att bygga eget stall. Den boken får jag på ett listigt sätt försöka smyga in i byggplanerna så småningom. Kanske med en falskt omslag till hjälp, "Bygg ditt eget stall utan New-Age" eller kanske "Det flumfria stallet - en bygg det själv-guide". Vem vet, det kanske fungerar? Först gäller det bara att hitta den där boken, den borde ju finnas, tala om att nischa sig som författare!

Små hästar - stora personligheter

Jag har varit iväg i två omgångar och masserat totalt nio haflingers. För mig som tidigare inte har varit så bekant med haflinger har rasen för mig varit en liten, tålig häst, fux med ljus man och svans. Så långt visade det sig stämma men du milde vilka skilda personligheter jag fick lära känna! Sju ston och två valacker, alla med sina särdrag. Några av de individer jag mötte kan du läsa om här.

Sto 1 som tydligt demonstrerade sin rang och integritet. Sto 2, först avvaktande men sedan milt accepterande både mig och beröringen. Sto 3 som efter otålig väntan inkl oräknat antal konster plötsligt blev blyg när det blev hennes tur, här var det största möjliga försiktighet som gällde från min sida, ingen ögonkontakt och mycket mjuk massage. Sto 4 somnade, det var hennes tredje behandling, hon kände sig bekväm med situationen och med mig. Valack 1 var som ett förvuxet föl eller som en knähund, en kelgris utan like. Valack 2 som en förvuxen shetlandsponny, "smakandes" på mig och mina kläder så fort han kom åt, knöt upp grimskaftet, kastade en borste på grannhästen...

Återigen blev jag påmind av vikten av att möta den enskilda hästen på dess speciella villkor. Detta är en del av tjusningen i att få lära känna så många olika hästar och den största lärdomen av det är respekt och ödmjukhet inför individen. Oavsett om man träffar just den hästen varje dag eller som i mitt fall ibland bara under en timmes tid så är kontakten man upplever i det här mötet med hästen som person(-lighet) mycket speciell.

Känslan är praktiskt taget omöjlig att sätta ord på och den värmer i hjärtat. Förutom det rent fysiska resultatet så är det den känslan jag vill ha med mig efter en avslutad behandling, och det är min innersta förhoppning att det är så hästarna jag möter och masserar ska uppleva mig. Att jag möter dem med respekt, ödmjukhet och värme i hjärtat.

Tips och trix

Ta foto på din häst med jämna mellanrum för att lättare se förändringar i muskulaturen t.ex. vid igångsättning efter skada eller annan vila. Varannan vecka brukar räcka, spara i datorn för framtida utvärdering av träningen, gärna tillsammans med en logg över träningspassen. Hästen ska vara uppställd på plant underlag och fotot tas i helfigur från sidan.

Det långsiktiga uppbyggnadsarbetet kan ibland kännas oändligt och man kan bli tveksam över om det egentligen händer något med hästkroppen, om träningen ger rätt resultat i rätt tid. Då är det bra att kunna se tillbaka på hur hästen såg ut för 6-8-10 veckor sedan. Kanske en metod att tillämpa på sig själv också om man (som jag) blivit något försoffad, men än är det som tur är långt till beach 2010.

Upp till kamp!

Nu är det på tiden att ridning erkänns som friskvård! Med det kommer möjligheten till friskvårdsbidrag som skattefri förmån, vilket gör att ännu fler kanske har råd att bry sig lite mer om sin hälsa. Idag kan en arbetsgivare belöna sina flitiga motionerande anställda med detta, men inte om den anställde väljer att ta hand om kropp och själ på hästryggen.

För den som tvivlar på ridningens värde i rehabilitering och friskvård rekommenderar jag följande: ta kontakt med närmaste ryttarförening och åk dit och hälsa på. Du kommer att mötas av människor som precis genomfört ett lyckat ridpass, högröda i ansiktet av den fysiska ansträngningen, leende från öra till öra av det psykiska välbefinnandet som kommer av samhörigheten med hästen. Det leendet ser likadana ut oavsett om det sitter på ett barn eller en vuxen, nybörjaren, motionären eller elitryttaren, lektionsryttaren eller hästägaren.

Samvaron med hästen har en utvecklande och läkande effekt både på kroppen och själen. Allra tydligast blir det om du har turen att hälsa på en ryttare med funktionshinder av ett eller annat slag. Det finns f.d. rullstolsburna som tack vare ridning återutvecklat balans och muskulatur till att gå själva. Är inte det friskvård så är ingenting friskvård.

Vill du dra ditt strå till stacken i debatten om ridning som friskvård? Gå in på http://www.namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=1329 och skriv på du med. Och skicka länken till alla du tror håller med dig!

...och nya skor till "prinsessan"

Mitt halvblodssto aka "prinsessan" har inga fantastiska hovar. De växer ganska fort men blir lätt lite platta, låga i trakterna och hon har en envis ytlig hovspricka på vänster fram, dessutom har hon långa kotor och trampar över rejält. Resultat? Hon slår sko, riskerar balltramp, belastar böjsenor och gaffelband samt trampar av sig en framsko lite då och då (företrädesvis på helgen, för att göra det besvärligt).

En gammal bekant sedan tiden på TRF har utbildat sig till hovslagare, så sagt och gjort, jag bad henne komma och ta sig en titt på stoets tassar. Risken för att man ska bli hemmablind är lika stor i stallet som någon annanstans så jag såg fram emot att höra hennes åsikt, och den fick jag! Halvblodsstoet fick nya skor och en lite annan verkning än tidigare. Sammanfattningsvis ska detta resultera i bättre grepp, snabbare överrullning, aktivering av strålen och något högre trakter, med avlastning av böjsenor och gaffelband som följd.

"Prinsessan" har alltid rört sig trevligt, men nu har hon fått något extra i steget, mer schvung, mer gnista. Det är uppenbart att hon verkar trivas med förändringen och än en gång får jag det bekräftat: våga (orka) fråga och ifrågasätta, för hästens skull! Inte för att jag som hästägare skulle veta mer om verkning än hovslagaren, men jag är sannerligen den som vet bäst hur hästen fungerar i vardagen.

Och jisses vad man lär sig mycket nytt, varje gång man ger luft åt tanken "kan man inte göra si?" eller "voffo gör man på detta viset?". Hovslagaren tar troligtvis inte illa upp, snarare tvärtom, vem vill inte mer än gärna berätta om det man gör bäst? Så kom igen och var en rumpnisse du också!

Nya dojor till ponnyn...

De allra flesta småponnyer klarar sig bra barfota, så även min lille, tills vi började köra på grusvägar. Han började ömma i framfötterna och fick på skor fram. Så långt allt bra, grusvägarna var inget problem längre, men vänta bara. Att verka honom har aldrig varit några problem, han har stått lugnt och fint, men nu var han helt plötsligt i upplösningstillstånd när det kom till att lägga på skorna.

Ponnyn tyckte att det var så obehagligt att bli skodd, trots hovslagarens oändliga tålamod. Visst kan man sedera, men jag ville först (om möjligt) försöka lösa det ursprungliga problemet - ömma fötter - på annat sätt. Efter att ha testat med vanliga (pyttesmå) järnskor i två skoningsintervaller har jag nu gått över till "gummidojor", av flera skäl.

• Han kan gå barfota i hagen och när han arbetar på mjukt underlag, vilket stimulerar hovens naturliga funktion.
• Han kan gå skodd när det verkligen behövs och kan köras på grusväg utan att ömma.
• Gummidojorna stötdämpar och halkskyddar bättre än järnskor på t.ex. asfalt.
• Problemet löst utan att behöva sedera ponnyn, med fullgott resultat i alla fall.
• Vi tar bort konfliktsituationen och minskar därmed skaderisken i samband med hovslagarbesök.
• På sikt kommer det att bli lönsamt eftersom dels en verkning är billigare än en skoning, dels kommer gummidojorna att vara länge, de slits ju inte i "onödan".

Ja, jag vet, man får inte riktigt säga högt att det är bra när något är billigt, särskilt inte när det gäller hästägande. Men även om min ponny ska ha allt han behöver, oavsett pris, så gör det inte mig något när det bästa för honom råkar sammanfalla med det mest prisvärda. Då blir det ju pengar över att sätta in på om-ifall-att-kontot.

Om-ifall-att han blir sjuk, om-ifall-att han tar sönder sitt nya fina täcke, om-ifall-att jag hittar en jättesöt, pytteliten, ljusblå grimma, om-ifall-att...(fyll i själv)

www.easyboot.nu

Läs en anatomibok ikväll!

Jag tillhör den märkliga sortens människor som inte läser romaner när det är läggdags. Den senaste veckan har jag plöjt igenom ytterligare en bok av Sara Wyche, veterinärkirurg, medan sambon som vanligt försjunkit i sina kriminalromaner. Det är den tredje boken jag har läst av samma författare, genom att först beskriva delar av hästens rörelseapparat på ett nästan kusligt pedagogiskt sätt får hon helheten att plötsligt framstå som självklar.

Böckerna kräver engagemang av läsaren, det är ingående beskrivningar av hästens leder, muskler, senor, ligament och nerver, men Sara Wyche presenterar det på ett sätt som gör det nästan omöjligt att sluta läsa. Visst, det är på engelska och inte den lättaste engelskan heller, men det är det väl värt. En ordbok bredvid sängen och en tålmodig sambo (som säger "oj" och "jasså" på rätt ställen) att visa de fina illustrationerna för, och det tog inte lång tid att läsa alla tre böckerna, första gången. För jag kommer definitivt att läsa dem om och om igen.

"The Horse's Muscles in Motion"
"Understanding the Horse's Back"
"The Anatomy of Riding"

Hur ligger sadeln? Gör ett Rorschachtest!

Lite då och då gör jag ett busenkelt test för att kolla av hur sadeln ligger. Rentvättad, ljus vojlock + välryktad men inte nybadad häst + en stunds ridning = tydliga spår på vojlockens undersida. Mönstret som framträder påminner om de bilder som används i Rorschachtesterna, men är som tur är lättare att tyda. Det är ett ganska grovt verktyg som naturligtvis inte ersätter en utbildad sadelinprovare, men man kan ändå tydligt se om sadeln ligger an helt eller delvis längs med bossorna, om den har haft mer kontakt på höger eller vänster sida och om den (hemska tanke) har legat an punktvis mer någonstans.

Varför då detta ojämna resultat? Hästen kan vara ojämnt musklad och/eller röra sig olika i höger och vänster sida. Sadeln kan vara ojämnt stoppad/nedsutten, och sist men inte minst kan ryttaren inverka snett. Många möjliga orsaker som kan kräva professionell hjälp att åtgärda, men ibland kan uteslutningsmetoden vara till hjälp för att komma igång med problemlösningen. Gör om testet med en ny vojlock, jämför resultaten! Tänk på att rida någorlunda likadana pass (längd, intensitet, underlag...) för att få ett jämförbart resultat.

• Låt någon annan rida samma häst i din sadel om du tror att ojämnheten kommer från dig själv.
• Prova att rida samma häst men med en annan sadel.
• Testa att rida en annan häst men i din sadel.

Nu har du antagligen mer på fötterna och kan börja fundera på vem du ska vända dig till för att få rätt hjälp. Veterinär, hovslagare, hästmassör? Tränare, sadelutprovare? Om ojämnheten ligger hos dig som ryttare kan kiropraktik, massage och hjälp med träning utan häst vara svaret för att få en jämnare kropp och inverkan i ridningen.

Som vanligt vinner både du och hästen på att arbeta bort oliksidigheterna, för ju jämnare hästen (och du själv) är, desto högre prestationer och längre hållbarhet kan du förvänta dig. Dessutom minskar risken för överansträngning och skador både på häst och människa, så ta fram den fina vita vojlocken då och då även om du inte tävlar!

Att se sin häst under en annan ryttare

Igår följde en f.d. elev till mig med till stallet, nu när ridskolorna har sommaruppehåll så blev det långt mellan gångerna för hennes skull. Min slutsats av besöket är att det är mycket, mycket givande att se sin häst arbeta under någon annan ryttare då och då. Även om det tog lite längre tid för E att få mitt halvblodssto att slappna av (det var andra gången någonsin som de två arbetade tillsammans) så vägdes det mer än väl upp av den härliga framåtbjudningen i ett lite friskare tempo än det jag själv brukar rida i. Definitivt en tankeställare och mycket roligt att se, jag hoppas att E vill komma ut och rida fler gånger.

Det är nyttigt att se sin häst arbeta tillsammans med någon annan, man får nya infallsvinklar på sin egen ridning och hästen får omväxling både för kropp och hjärna. Det är dessutom något av en egotripp att stå där bredvid, mysa och konstatera för sig själv "så fint hästen samarbetar med en ny ryttare". Sist men inte minst är det också en liten klapp på axeln till sig själv, "för visst ÄR det en väldigt trevlig häst att titta på"!

Om rakriktning, liksidighet och kreativitet

Vi jobbar ständigt för att rakrikta våra hästar, d.v.s. få höger- och vänstersidan att arbeta lika mycket. Målet med rakriktning är att hästarna ska bli lika starka, lika musklade och lika smidiga i höger- och vänstersidan. Vinsten med detta är inte bara en trevligare häst att rida, man minskar också risken för överbelastning och skador. Men hur rakriktade är vi ryttare?

Eftersom jag är utpräglat högerhänt så använder jag naturligtvis min högra hand och arm mycket mer än min vänstra i min vardag, vilket resulterar i oliksidighet i muskulaturen. Jag är alltså inte rakriktad. Trots många års dansträning (ja jag vet, det är länge sedan nu, men ändå!), numera ersatt av yoga, båda träningsformerna med fokus på kroppskontroll, så är jag lik förbaskat oliksidig. Detta får effekter i ridningen och är något vi ryttare ständigt måste arbeta med, utan häst.

Fundera på hur du gör i din vardag. Mockar du med redskapen i samma grepp (höger hand i handtaget och vänster mitt på kvastskaftet?) i varje box, varje dag? Vilken hand bär du matkassen med? Borstar tänderna? Alternera! Förutom en jämnare musklad kropp och effekten det kommer att ge på din ridning så sägs det stimulera kreativiteten att göra vardagliga saker på ett nytt sätt, om det så bara är att borsta tänderna med vänster hand istället för höger.

Så för din kropp, din häst och din kreativitets skull, byt ut en vana (kanske inte just vanan att köra på höger sida av vägen, dock) och se vad som händer. Kanske blir det du som uppfinner mockningsroboten?

Bantning enligt hundmetoden


Vid det årliga vaccinationsbesöket hos veterinären fick jag bekräftat det jag misstänkt i en tid. Hunden är för tung och ordinerad bantning är ett faktum. S som året innan hade en matchvikt på 35 kg hade lagt på sig och vägde närmre 40 kg. Detta togs såklart på allvar och nu är det en sakta bantning som gäller, till nästa vaccination bör hon vara tillbaka på sina stadiga 35, allt enligt veterinärens rekommendationer.


Sagt och gjort, lite mindre matportioner och lite mer motion ska väl skrämma bort de där extrakilona på ett års tid, det syns redan skillnad på vovvens kroppsform efter bara några månader. Förhoppningsvis kommer det även att skrämma bort några extrakilon på matte, dock inte med 35 kg som målvikt.

Dags att stödfodra (eller dansa regndans)

Trots att det bara är juli så har jag redan fått plocka fram höet, de senaste torra veckorna har slagit ut större delen av betet. Förhoppningsvis återhämtar det sig lite nu med regnet, men tills vidare är det alltså stödfodring som gäller. Att t.o.m. shettisen föredrar hö framför de förtorkade stråna i hagen säger ju det mesta om betets näringsvärde för tillfället.

Jag har haft funderingar på att prova på regndans, men eftersom jag känner viss tveksamhet gällande min kompetens på det området så är det väl säkrast att jag håller mig till traditionella metoder för att påverka vädret, d.v.s. hålla tummarna för regn och kanske be vår kära hö- och halmproducent ta fram slåttern. Det senare alternativet brukar göra susen.

Att avmaska eller att inte avmaska - det är frågan

Precis som de flesta andra hästägare har jag avmaskat på rutin (och på inrådan från husveterinären) två gånger om året fram tills för något år sedan när alla avmaskningsmedel blev receptbelagda. Min spontana reaktion på förändringen var en djup, innerlig och besvärad suck - "men vad KRÅNGLIGT allting blev nu!"

Men när jag i nästa andetag tänkte längre än näsan räckte så insåg jag att det egentligen inte är särskilt krångligt utan faktiskt ganska smart. Ett enkelt test, ett snabbt labb-svar på mailen och vips var alla fördelarna med att inte rutinavmaska solklara.

• man bidrar inte till att göra inälvsparasiter resistenta (vem vill ha muterade maskar som ingenting biter på?)
• man får koll på hur maskläget är i hästen och till viss del i hagen (dags att byta hage med kossorna bredvid?)
• man slipper stoppa i hästen kemikalier i onödan (särskilt viktigt om din häst har känslig mage och tarm)

Mycket av vårt tänk när det gäller hästhållning grundar sig på hur man "alltid" har gjort, vilket ofta är rätt men inte alltid. Ta inte gamla sanningar för givna utan våga tänka själv, våga ifrågasätta och ta reda på hur det egentligen ligger till. Det ingår i vårt ansvar som djurägare.

Från koja till slott

Sedan vi fick en tredje undulat i hushållet så har buren känts lite trång. Nu har vi äntligen investerat i en ny, fin bur, inrett den och schasat över de små huliganerna. De sitter tätt tillsammans på den översta pinnen, tittar sig storögt omkring och fyller ca 1% av volymen i buren...

Sambon, som är uppvuxen på en gård med äggproduktion, suckade när jag valde ut den största (och dyraste!) modellen och påpekade att det var visst en väldig skillnad på reglerna för undulater och hönor vad gäller burstorlek. Efter övergång till Kraväggsproduktion är det inte längre ett problem just på den gården, men det finns fortfarande en hel del att kämpa för när det gäller burhönsen i Sverige.

Regler för burstorlekar för undulater finns på http://www.sjv.se/ och för den som vill hjälpa hönsen att flytta från koja till slott rekommenderar jag ett besök på http://www.djurensratt.se/. Och köp Kravägg! Bättre för hönsen, bättre för miljön (ekologiskt producerade) och bättre för oss konsumenter eftersom de dessutom är godare! Tala om win-win-situation!

Sol, vind och vatten

Med sommar och sol (och betesgång) kommer de gamla vanliga sommarplågorna. Nu tänkte jag inte direkt på den obligatoriska sommarproduktionen av hits av gamla välkända artister, utan snarare flygfän, fästingar och problem med hettan...

Jag har aldrig gillat de kemiska flugmedlen som finns i handeln, bara tanken på att spraya mina hästar med något som är dödskallemärkt tar emot, men vad ska man göra? Efter ett tips från en massagekund testade jag att spraya mina hästar med en svag ättikslösning, jag hade inte så höga förhoppningar men det funkar faktiskt! I ett utbrott av frustration över alla flugor sprayade jag också boxväggarna när jag hade mockat ur E's box inför betet. Resultat? Dagen efter fanns det inte en fluga i boxen.

Med facit i hand känns valet inte svårt. Visst, jag får applicera det varje dag och det luktar inlagd gurka i hagen, men man slipper fästingar och faktiskt en hel del av flygfäna också. Och man slipper dödskallar!

Äntligen sommar!

Själv tycker jag att sommaren är den bästa tiden på året när hästarna kan vara ute även på nätterna. De tycks njuta av sommarvärmen och av att kunna ströva och beta dygnet runt. Och visst är det skönt att slippa mocka varje dag! Hela året har jag (precis som Per Gessle) väntat på juni, juli, augusti. Och jag tror att hästarna också har väntat och längtat efter detta.