Jag fick för ett tag sedan en t-shirt med texten "Little miss Stubborn". Den är flitigt använd, milt sagt, eftersom den passar mig löjligt bra, både i passform och som statement. Jag har en viss aning av att givaren hade lite roligt på min bekostnad, men det bjuder jag på.
Att jag är envis är knappast någon nyhet för er som känner mig väl, ibland övergår denna min bästa (?) egenskap i det som min kära mormor kallade dumt envis och ibland når det t.o.m. den nivå där någon i ett upprört ögonblick valde att beskriva mig som en korsning mellan en åsna och en sten. Envishet klingar inte direkt positivt, så jag brukar säga målmedvetenhet istället, vilket egentligen inte gör det allra minsta skillnad, en åsna i paljettkjol är ju fortfarande en åsna.
Visst har det ibland ställt till det för mig, det här att vara envis ("Det SKA gå, spelar ingen roll hur lång tid det tar, det SKA gå! Och jag KAN SJÄLV, tack så mycket!") men det har också hjälpt mig många gånger. Som t.ex. när jag som 11-12-åring bestämde mig för att spela Czardas av Monti på fiol. Åsna vs Monti 1-0. Eller på gymnasiet när jag spelade hela Mozarts violinkonsert nr 4 som specialarbete. Åsna vs Mozart 1-0.
Av någon märklig anledning verkar några av mina djur ha samma egenskaper. Shetlandsponnyn som jag lånade några år skulle INTE gå in i transporten. Det tog en stund men till sist lyfte jag och en medhjälpare in honom, efter det gick han snällt på och av utan att bråka. Åsna vs shettis 1-0. Han skulle inte heller låta sig klippas. Åsna vs shettis 2-0. Eller få kollat tänderna. Åsna vs shettis 3-0. Eller låta mig sitta kvar under en galopp i fånigt korta stigläder. Åsna vs shettis 3-1.
Halvblodsstoet som jag har blir bara envisare med åren, och är egensinnigare nu än någonsin förr. Hennes senaste idé om hur saker ska gå till är att helt enkelt gå iväg när jag ska sitta upp. Vilket gör att jag känner mig som och ser ut som en nybörjare, och eftersom jag oftast rider ensam så har jag inga extra händer som kan hålla i henne tills jag är uppe.
Jag får väl börja ställa henne med huvudet in i ett hörn vid uppsittning, som om det är en halvvild unghäst jag har att göra med. Och hoppas att ingen ser mig. Och leta fram minsta lilla gnutta finsk sisu som kanske rinner lite sådär lagom utspätt i mina ådror. Åsna vs envist sto har redan gått många ronder, så detta kommer att bli intressant (och troligtvis långdraget).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar