För några veckor sedan hade en vädurskaninunge den (enligt A) dåliga smaken att dyka upp utanför vår trappuppgång precis när jag rastade Salsa innan jag skulle iväg. Ingen ägare i sikte. Salsa blev eld och lågor, jag kände ansvaret för det lilla livet landa på mina axlar och A blev väldigt trött.
I mitt inre målades snabbt upp en bild av något svart och lurvigt påkört/mosat/förkolnat vid trottoarkanten (det här var i samma veva som media uppmärksammade killarna som hade tänt eld på kaniner). Jaha, inte mycket att välja på. Upp för trappan och in med hunden, som var minst sagt uppspelt och motsträvig. Ner för trappan, lokalisera kaninungen, lock target, fånga in. Inga större svårigheter så långt.
Jag har aldrig haft kanin, det enda jag vet är att de rivs hysteriskt när de blir rädda, vilket jag kom på i samma ögonblick som jag öppnade lägenhetsdörren och möts av en helt överlycklig Salsa. Märkligt nog blev inte kaninen rädd, eller så var den möjligen helt paralyserad av skräck inför mötet med 40kg närgången hund.
Lätt stressad och svårt försenad stängde jag in kaninstackaren i klädkammaren med fönstret på glänt, handduk på golvet, vatten och lite ruccola (det var vad sallad jag hade hemma) och smet iväg. Efter en snabbvisit lämnade jag djuraffären med en liten påse pellets, vetskapen att kaninen var 5-6 veckor gammal, samt följande lugnande ord från butikssäljaren: "Har du häst? Men då blir det inga problem med kanin, de är väldigt lika." Det framkom snart att det var mag- och tarmsystemet han syftade på och inte banhoppning.
I mitt huvud började jag så smått planera för hur kaninproblemet skulle lösas om det inte dök upp någon ägare. Hö, halm, spån från stallet. Kompostgallret (som vi hade när Salsa var valp) får duga som bur inledningsvis. En bok om kaninskötsel och sedan skulle det nog gå bra. A var lyckligt ovetande om mina planer, även om han knappast skulle bli förvånad.
Ägaren dök upp en knapp timme efter att jag fångat in det lilla krypet, helt uppjagad av oro. Kaninen överlämnades under stor dramatik i form av tårblanka ögon och många ömma ord till den lilla, inte från mig då (varken tårarna eller orden), jag hade fullt upp med att hålla ordning på Salsa som var helt överlycklig. Kaninunge OCH ny människa på samma dag!
När han hade gått därifrån med kaninen infann sig lätt besvikelse över att kanindramat så snabbt var över. A var inte det allra minsta besviken, han brukar (lite uppgivet och ibland nästan vädjande) säga: "Inga fler djur!" Vi får väl se hur det blir med den saken.
Och sedan var det dags för Shakespeare, beslutsamhetens friska hy övergick i eftertankens kranka blekhet. Jag skulle inte ha lämnat tillbaka den, den kunde bott på vår balkong, den var ju så liten och söt, Salsa tyckte också att vi skulle behålla den, jag lovar att ta hand om den helt själv. Men gjort är gjort och kaninen återbördad till sin rättmätiga ägare.
Men den dagen vi (jag) bor på sådant sätt att det lämpar sig, då ska vi (jag) ha en kanin, basta! And his name shall be Shakespeare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar