Av någon märklig anledning fungerar jag (och mina systrar) som djurmagneter, majoriteten av dem med behov av någon form av hjälp.
S hittar skadad kråka utanför sitt hus, jag hittar skräckslagen och genomblöt koltrast i hästarnas vattenkar, L tar sig an en övergiven hundstackare i Thailand. Påkörd duva i Smyge, skadad (och aggressiv) skarv i Hemmesdynge, 10 cm illgrön vårtbitare som fastnat i silvertejp. Förrymda tjurkalvar i Böste, förvirrad älgkalv på vägen till stallet, bortsprungna får i trädgården i Smyge. Ilsken grävling med hysterisk igelkott i munnen. Grönsiska som ramlat ur boet. Skadad fiskmås i stadsparken. Jag tror numera att det är djuren som hittar oss och inte tvärtom. Att de ligger och lurar på att någon av oss ska passera så att de kan dyka upp från ingenstans och behöva omvårdnad. Eller så är det bara så enkelt att jag (vi) ser sådant som inte alla andra ser, beslutar att något måste göras och faktiskt GÖR någonting.
Ta till exempel alla dessa kattungar! Första gången det hände var 1998. Vår lilla utekatt hemma i Smyge levererade tre kattungar och försvann två veckor efter nedkomsten. Kattungarna var såklart kvar, kattmamman såg vi aldrig mer. Med tips från farbror kattuppfödaren lyckades vi rädda livet på dem alla tre. De vägdes på brevvågen för att kolla så att de tog sig, växte upp och blev stora. Två av dem bor fortfarande i Smyge, Cosmos och Findus, den tredje, Beata, försvann när hon var några år gammal.
Sedan dess har det blivit några kattbarn som fått växa upp på kattvälling istället för modersmjölk. I stallet fanns en kattfröken som övergav sina höstkällingar. Två små blöta, kalla kryp låg ensamma på betonggolvet. I mina ögon hade jag inget val. Och Salsa var överlycklig. Hon tvättade dem, kom och berättade när de hade vaknat, när de var hungriga, när de hade kamikazeklättrat uppför kompostgallret och kastat sig handlöst ner på andra sidan.
Hon letade länge efter dem när de hade flyttat till nya hem. Salsa fick kattloppor av dem, och förutom loppmedlet och avmaskningen som följde på det så blev de små liven också skyldiga till ett soffbyte hos S. En natts kattbarnpassning hos S gjorde hennes egen katt så stressad och otrygg att hon kissade i soffan. Bondkattungar någon? Bara 1700kr/st.
Sensommaren efter det var det dags igen. Kattfröken i stallet övergav höstkällingarna. Den här gången blev det mindre lyckat att ta den med till Salsa. Hon var överlycklig, de klättrade på henne, sov på henne och försökte t.o.m. dia henne, allt utan minsta protest från Salsas sida. Det tog ett dygn, sen var hon så skendräktig att det var synd om henne. Kattbebisarna fick flytta till L och Smyge.
Mot denna bakgrund är det inte så konstigt att A suckar djupt (och att syster S gapskrattar) när jag hittar en kanin på trottoaren. Ständigt alla dessa djur. Är det den helige Franciskus som försöker säga något till mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar