Fångens fånge

Alla hästägares stora skräck.
Alla ponnyägares värsta mardröm.
Hovslagarnas och veterinärernas eviga gissel.
Forskarnas hittills olösta gåta.

För några veckor sedan fick Blixten fång. Eftersom vi pratar om en shetlandsponny, hästvärldens glupskaste varelser, så borde jag inte ha blivit förvånad, men det blev jag. Framförallt över omständigheterna kring anfallet. Trots att han är Kakmonstret kamouflerad till ponny så trodde jag att

a) han ännu var "för ung",
b) han var ändå inte SÅ tjock, det gick ju fortfarande att se att det var en liten häst och inte en pälsklädd tunna, c) hagen var liten nog och ogödslad och därför ofarlig samt
d) eftersom han har gått i samma hage hela året så skulle hans matsmältningssystem vara "invant" på befintligt gräsbestånd.

Så var det uppenbarligen inte. Snabba ryck. Inom några timmar hade jag lyckats vaska fram en betesreducerare, ordnat skumgummisulor till framhovarna och fixerat dem med silvertejp, pratat med både veterinär och hovslagare och dessutom spärrat av hagen till en bråkdel av ytan. Och tur var det, vi upptäckte det i ett tidigt skede och hittills verkar det som att medicin tillsammans med andra åtgärder har räddat honom.

Nu får Blixten leva med en begränsad gräsyta, munkorgsgrimma (betesreducerare låter visserligen bättre, men det ÄR en munkorg) och noga kontrollerad foderstat. Stackaren. Alla som ser honom tycker så synd om honom. "Ska han ha den där munkorgen länge?", "När får han börja äta igen?", "Ska han inte få gå i hela hagen snart?". Det ÄR synd om honom, det tycker jag också, men det är trots allt bättre att leva med en munkorg än med hovbensrotation. Och han får faktiskt mat.

Frågan återstår dock gällande den utlösande faktorn. Förr skyllde man på proteinhalten i fodret, numera lutar det åt sockerhalten. Den förstnämnda är lättare att reglera med t.ex. ett svagare hö, den senare är något av en gåta. Vissa markförhållanden ger högre sockerhalt i gräset, vallen och höet. Viss väderlek likaså. Och vissa växtarter innehåller såklart mer socker än andra.

Förr skulle fånghästar ha boxvila och svältas. Nu ska de röra sig (om de vill) och utfodras med ett bra hö. En del rekommenderar betfor eftersom fibrerna är bra för mag- och tarmfunktionen, andra skyr det som pesten. Några ger filmjölk och Proviva. Somliga rycker av skorna, andra använder specialbeslag.

Det har dock skett en intressant förändring kring fång som företeelse. Förr var det bara tjocka individer av urhästtyp som fick fång, vars förfäder överlevt i sekler på näst intill obefintligt bete. En välfärdssjukdom som drabbade t.ex. shettisar, russ, fjordingar och islandshästar p.g.a. för bra tillgång på näring jämfört med det de är konstruerade för att leva på.

Idag ser det annorlunda ut, och ingen verkar veta varför. Högpresterande tävlingshästar i absolut toppkondition insjuknar. Lika otippat som om Carolina Klüft skulle få åldersdiabetes. Det enda man egentligen vet med säkerhet är att det är en störning i mag-/tarmfunktionen som utlöser sjukdomen, men varför?

Är det nya (olämpliga) fodermedel på marknaden? Är det alla tillskott? Konstrar vi till det för mycket i all välmening och jakt på framgång? Har aveln bidragit till att våra hästars matsmältningssystem är känsligare? Är det all stress kring tävlingshästar som gör dem mer mottagliga för tarmstörningar? Jag tror det dröjer innan sista ordet är sagt i fångfrågan. Och till dess får mitt matvrak till ponny gå med munkorg.