Att massera olika typer av hästar: den buffliga hästen

En del hästar är mentalt lågmälda, andra är buffliga och högljudda. Tar mycket plats. Precis som med den nervösa hästen, eller den med stor integritet som jag skrivit om tidigare, så krävs det av massören att läsa hästen rätt för att få en lyckad behandling.

Med "bufflig" menar jag att den inte respekterar min personliga sfär. Den kanske går rakt på människor, trampas med flit (jo, det har hänt), inte har lust att lyfta benen eller växer fast i golvet när jag ber den att flytta lite på sig.

Den här buffligheten kan ha olika orsaker, här är några som jag stött på:

• "Anfall är bästa försvar". Låg självkänsla som kamoufleras i buffligt beteende så att den här nya människan inte tar sig några friheter. Hänger ibland samman med låg rang i hagen, "hackkyckling", eller att hästen har dåliga erfarenheter av att interagera med (nya) människor. 
• Härskarteknik. Hästen vill visa att den är högre i rang än jag och att jag därför bör rätta in mig. Detta har jag framförallt stött på i samband med hästar som är mycket sent tagna, t.ex. gått i hagen som prydnad utan daglig hantering fram till 7-8 års ålder. 
• "Störst, bäst och vackrast". Hästen är en stjärna och vet om det. Inte så ovanligt som man kanske skulle kunna tro. Att visa hänsyn mot (obetydliga) människor är helt enkelt ointressant. 
• Hästen har roligt på min och andra människors bekostnad. Även känt som att hästen "testar". Vanligt bland (f.d.) verksamhetshästar. Den driver med människan för att den kan, och för att liva upp sin dag. 

Att skrika på en bufflig häst är inte min stil. Jag har inget att vinna på att gå i konflikt med hästen, och jag är inte där för att lösa eventuella ledarskapsproblem mellan häst och människa. Det finns det andra som är duktiga på.

Istället jobbar jag följsamt och envist. Ett steg tillbaka, ett steg framåt, ett steg åt sidan och tillbaka igen. Jag följer hästen och gör mitt jobb. Efter en stund taggar de flesta buffliga hästar ner och låter mig massera, och när vi väl blivit kompisar så brukar buffligheten avta snabbt. Vi har en annan "deal" än den mellan häst och ryttare/skötare.

Om hästen verkligen inte vill låta mig lyfta benen, så får ägaren/ryttaren/skötaren lyfta istället. Dels för att jag inte är där för att gå i konflikt med hästen, dels för att spara tid och inte minst min rygg. Att slita med att lyfta ben på en häst som inte vill, eller som rycker åt sig benet hela tiden är en stor påfrestning på kroppen (fråga hovslagaren!). Jag vill hålla för många år av det jag är bra på, att friskvårda, massera och stretcha.